Körslaget är historia, och det är med blandade känslor som jag konstaterar att livet återgår till det vanliga.
Men kanske inte till det gamla vanliga. Utan det nya vanliga. Team Gabriels framgångar väcker frågor om Katrineholm, Katrineholmsandan och vår syn på oss själva.
När jag först fick veta att Katrineholm skulle vara med i TV 4-programmet Körslaget hade jag aldrig sett ett helt program från någon av de tidigare säsongerna.
Om jag lägger tid i tv-soffan prioriterar jag nyheter och filmer, så jag hade inga som helst planer på att följa årets omgång av Körslaget. Jag stönade faktiskt ganska höggljutt när jag insåg att jobbet nu krävde att jag kollade in programmet varje vecka så länge Team Gabriel fanns med i tävlingen.
Körslaget var för mig inte rolig underhållning, utan ett långdraget och tjatigt program fyllt av inslag där människor ömsom skrek och ojade sig och ömsom smörade och betygade sin kärlek till allt från olika låtar till sina körledare och sin hemstad. Jag måste bekänna att jag i början av programserien verkligen önskade att pinan skulle göras kort och att Team Gabriel skulle åka ut.
Men vartefter tiden led och Gabriel Forss kör blev mer sammansvetsad och säker, började jag tänka annorlunda om spektaklet. Särskilt som jag dagligen upplevde det starka engagemanget hos katrineholmarna och såg att väldigt många läsare uppskattade allt jag och mina (mer entusiastiska) arbetskamrater Andreas Lindhe, Caroline Pettersson och Tomas Nilsson gjorde kring Team Gabriel i både Katrineholms-Kuriren och på kkuriren.se. Jag såg till exempel att flera tusen personer klickade in sig på vår Körslagetblogg, och mötte folk som berättade att de hämtade tidningen varje morgon med förväntningar på att vi skulle komma med något nytt om Team Gabriel.
Det har skrivits mycket positivt om Team Gabriels sånginsatser och förmåga att beröra och väcka stolthet, glädje och självkänsla hos oss av jantelagen stukade och tråkiga katrineholmare.
Somt har varit en smula överdrivet, men det mesta har varit sant. Sant är absolut att Team Gabriel rent tekniskt var den bästa kören i årets Körslaget, och sant är att det inte räcker med att vara bäst på att sjunga för att vinna tävlingen.
Man måste ha en kulturell identitet. Team Andreas har kulturell identitet, som gick rakt igenom rutan, trots att Järvsökören och dess ledare framförde samma typ av anglosaxiska populärmusik som Team Gabriel.
Team Andreas stora och högljudda hejaklack i studion skanderade inga krystade hejaramsor som vaskats fram i någon grupp på Facebook. Den sjöng Horgalåten! Och till och med jag – en inbiten sörmlänning – fick gåshud och kände mig genast förflyttad till röda stugor med snickarglädje och fjälltoppar. Horgalåten är tunga grejer, och dessvärre har vi sörmlänningar ingen motsvarighet.
Tack vare sitt kulturarv blev Järvsö-kören, som kommer från en by som inte är större än Valla, en angelägenhet för hela Hälsingland och alla hälsingar i hela Sverige och världen. Andreas Johnsons val att ge vinstpengarna tll Hälsinge Låtverkstad, en folkmusikskola för unga musiker, var både klokt och bra. Det visar att han inser värdet av sitt kulturarv och vill att det ska leva vidare i nya generationer.
Jag har ända sedan Katrineholm började lanseras som "Sveriges lustgård" funderat över vad som är Katrineholms kulturarv och identitet. Jag har inget svar, men jag vet att identiteten fattas oss. Det är därför vi accepterat att betrakta oss själva som invånare i Sveriges (okej, numera före detta) tråkigaste stad. Det är därför vi gärna skämtar ironiskt om vår dialekt och refererar till "lilla" Katrineholm. Jag vet också i mitt hjärta att "Sveriges lustgård" är för svepande och abstrakt för att sätta fingret på vår själ och våra traditioner.
Identitet är svårfångad, men värd att leta efter. Kanske finns den i musiken? De känslor som Team Gabriel väckte kan tyda på det. Jag tror i alla fall att vi måste söka i kulturen, i historien och i samtiden.