Att stå på en scen och medverka i stor produktion blir för det mesta ett minne för livet. Ju större och mer påkostat desto roligare minne. Troligen kommer ingen av dem som har varit med i föreställningen "Gast" att glömma bort känslan av att få vara en del av en helhet, strålkastarna eller publikens applåder.
Det är inte lätt att skapa ett skådespel där hundratals elever i kulturskolorna i Katrineholm och Vingåker och Dud ska få möjlighet att visa vad de kan i sina respektive konstarter. Det ska hålla ihop, ha en röd tråd och kännas meningsfullt för dem som lägger ner tid och arbete på sin fritid för att projektet ska kunna bli av.
Det innebär mer än att skapa utrymme för dansare, sångare, dramaelever och instrumentalister. De som studerar bild vid kulturskolan ska också vara med, och så måste publiken finna det värt att lägga biljettpengar och tid på att se föreställningen.
Pedagogerna i kulturskolan i Katrineholm och Dud vet att det är möjligt, liksom några av dagens elever som har medverkat tidigare jätteföreställningar som "Musikal till Max" och "Madame under jorden". Utmaningen blir att mobilisera kraft för ännu ett jätteprojekt och att förnya sig. Då krävs en bra grundidé och ett manus.
Jenny Wistbacka är en den produktiva idésprutan som har skrivit manus och regisserat "Gast". Hon har inte bara hittat på en historia som fungerar. Hon har också lyckats få 350 medverkande spöken att tillsammans skapa en föreställning som har både gripande, roliga och överraskande inslag som kräver tajming och talang av alla, men minimalt med scenografi och påkostade utstyrslar.
"Gast" handlar om hur den 15 årige Philip (spelas av en mycket duktig Oliwer Carpman) kommer till dödsriket. Han har hamnat i en gammal gympasal hos ett gäng kulturgastar, som ägnar dagarna åt att sjunga, dansa, spela musik och ha kul. Som gast – inte spöke, det låter trist – kan man välja vilken ålder man vill ha och vilken mat man vill äta.Känsloläget är stabilt och man har inte särskilt mycket att vinna på att försöka styra vad som ska ske. Så småningom är man "färdig" och går vidare till nästa värld, kanske någon sorts Nangiala eller Nirvana. Det händer med spöket Max, (Axel Norman) men definitivt inte med Hedda (Amanda Karlsson), som fortfarande bär på starka känslor från sitt jordeliv. Det kommer att visa sig att det har betydelse för gastarna framtid.
Gympasalen är till salu, och trots att den bebos av gastar, försöker den listiga mäklaren (Karolina Issa) med sina assistenter att sälja den till den stenrika fembarnsfamiljen von Strilhane.
Familjen beslutar sig för att köpa anläggningen. Detta vill Philip försöka stoppa. Därför skrämmer han familjens yngsta dotter Stella (Ella Norman). Därmed bryter han mot en av gastarnas viktigaste oskrivna regler, vilket leder till att Stella måste tas till fånga.
Philip måste nu försöka ställa allt till rätta. Hans plan omfattar bland annat en storgast som hissas upp i taket (Gustav Karlsson), sjungandes "O Isis und Osiris" av Mozart. Men det är den bittra Hedda som till slut får till det med människorna så att det kan bli ett lyckligt slut.
Allt kryddas med massor av härlig musik – från klassiskt till musikallåtar och pop- och rockmusik, en del med spök- och skräckfilmstema.
Duktiga solister avlöser varandra på instrument och sång och flera dansnummer är spektakulära. Det visuella uttrycket får extra nerv av att man växlar mellan färg och svartvitt.