Skratten och minnena tar aldrig slut

Åttonde återträffen, då kan man tro att deltagarna ska sitta vid kaffeborden och mumla lite stilla. Men i fredags då folkskoleklassen med avgångsår 1955 vid Valla skola träffades hördes glada röster ända ut på gatan.

Övrigt2013-09-19 14:30

I varm eftermiddagssol samlas 14 elever av de ursprungliga 22 från den forna klassen. Fyra ur klassen har avlidit och de andra kunde inte närvara den här dagen. Datumet är den 13 september. Tidigare på dagen hade några i sällskapet besökt silon i Valla.

— Vi var 42 meter upp, ja, egentligen 43,5, säger Benkt Norberg.

— Jag stod på näsan, berättar Inger Ericson och lyfter på glasögonen. Ett sår syns på näsroten.

— En annan av oss bet sig i läppen. Och så bajsade en fågel på min jacka. Men det senare ska betyda tur, fortsätter Inger.

Samtalen böljar fram och tillbaka med allt högre röster.

— Jag glömmer aldrig när jag efter en frukostrast kom in i klassrummet och ett strumpeband hade lossnat. Eftersom jag var generad satte jag mig ner på stolen vid bänken direkt, till och med före den sång vi brukade sjunga efter rasten. Jag fick en tillsägelse och fick sitta i skamvrån, vilket var en bänk alldeles intill katedern. Det var den 21 mars då Benkt hade namnsdag. Då man hade namnsdag fick man bjuda sina klasskompisar på godis. Benkt hade en tablettask och bjöd mig först. Före lärarinnan. Jag minns att jag tänkte att 'det här var inte bra'. Men Benkt var så snäll, berättar Gun Garpendal.

— Och jag kommer ihåg när Erling bland de första dagarna i första klass satt och skruvade på sig i skolbänken. Han kunde inte sitta still. Till sist sa han "Nä, nu skiter jag i det här" och så försvann han ut genom fönstret, berättar Laila Bureman.

— Och jag karvade in en naken tjej på undersidan av skolbänkslocket. Och fick därför gå till slöjden och slipa bort det inkarvade, minns Jan-Erik Isaksson.

Jan-Erik blev så småningom kyrkoherde. Erling Sundberg blev bland annat knutte och gick ur Svenska kyrkan. Själsfränder är de i alla fall.

Benkt Norberg berättar att 80 procent av klasskamraterna var första barnet i sina familjer.

— Det är därför vi är så traditionsbundna och ordentliga, slår han fast och skrattar.

Erling funderar över att de närvarande redan har fallit tillbaka i de roller de hade när de gick i skolan, trots att alla nu är vuxna.

— Det är roligt att studera gruppsykologi, även på arbetsplatser, säger han.

Så försöker eftermiddagens guide, Eva Andersson, göra sig hörd. En tur runt gamla Valla står på schemat före kvällens middag tillsammans.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om