Självklart kollar jag på "Bron". Fast inte i första hand för att det begås bestialiska mord på löpande band eller för att följa den traumatiserade sanningsslaven Saga Norén som helt saknar känsla för sociala koder och förmåga att läsa av andra människors signaler.
Jag är torsk på karaktären Henrik Sabroe. Serien blev väldigt mycket bättre sedan den danska skådespelaren Ture Lindhart gjorde entré som den plågade kommissarien.
Saga Noréns bakgrundshistoria är förvisso fruktansvärd, med en genomgalen mamma som klippt bort Saga från alla familjefoton, en syster som begått självmord, en mentor som blivit mördad och en fällande dom mot henne själv för mordet på sin mamma.
Manusförfattarna har tyngt Henrik Sabroe med ett minst lika hemskt förflutet. Hans fru och barn är försvunna sedan många år. Och när fruns kropp till sist blev funnen fanns inga kvarlevor efter barnen där. Flickorna kanske fortfarande lever - i så fall var - och under vilka omständigheter?
Och nu har killen dessutom abstinens från sitt drogmissbruk och en relation med Saga Norén. Stackarn.
Men medan Saga Norén kan fortsätta vara fyrkantig och folkskygg, får gå till en terapeut och få hjälp med sina panikångestattacker är Henrik Sabroe vänlig, medmänsklig och förstående. När det till slut brister för honom känns det som en befrielse. Plötsligt är alla tankar på att serien totalt brister i trovärdighet bortblåsta. Efter en bra bit in på fjärde säsongen är jag fortfarande riktigt sugen på att få se nästa avsnitt.
Det om något säger något om hur skickliga manusförfattare Hans Rosenfeldt och Camilla Ahlgren är.