När farfar missade huvudet på spiken men träffade tummen skrädde han inte dåtidens ord. "Järnspikar!" svor han. När jag slår hammaren med samma fatala resultat gastar jag "satans jävla helvete!". Inte vackert, kanske. Men, vad tusan (för övrigt en av våra mest långlivade svordomar): det ger avsedd effekt.
Att svära är som att ta ett lavemang. Det renar, rensar ur systemet och skapar när allt är sagt och gjort ett lugn och en tillfredsställelse.
Min 11-åring noterade nyligen att särskilt hiphopparna i hennes spellista svär så som gårdagens borstbindare. Hon streamade en låt där vart och vartannat ord var ett "fuck" eller ett "shit". De är blott ett par exempel på språkforskningens tes att det numera svärs som aldrig förr.
Vi blir också allt grövre i mun. "Vår Herres fem sår!" funkar inte lika bra i dag som på medeltiden. Nu ska det vara saftiga könsord varvade med anspelningar på sådant som kommer ur våra kroppsöppningar. Tillbaka till lavemanget, liksom.
Enligt forskarna ger svordomarna varken uttryck för dåligt ordförråd eller lågt IQ. Att svära är en emotionell mänsklig rikedom och ett behov som är lika djupt rotat i alla världens kulturer. Svärorden behövs, eftersom de ger utlopp för känslor och aggressioner på ett sätt som är mer hälsosamt än att hålla allt inom sig – eller att slå någon på truten.
En brasklapp finns förstås: ska det sväras, måste det göras med någon jävla måtta.