”Kärlekens Antarktis”. Titeln på Sara Stridsbergs roman låter som en anspelning på en plats där kärleken inte kan leva utan fryser till is, oförmögen att röra sig eller andas. Till en början tycks den syfta på mordplatsen i skogen intill en sjö där Inni mördas. Mannen som plockat upp henne vid Herkulesgatan i Stockholm, där hon stått i höga stövlar och rävboa, trycker sina fingrar mot hennes hals efter att ha våldtagit henne. Han styckar hennes kropp i sju delar och stoppar dessa i två resväskor. När han slänger hennes huvud i ett avfallshål innebär det en känslomässig nollpunkt. Inni har just fyllt tjugofyra år. Hon har behandlats som kött och avfall.
Stridsberg skriver i jagform och har, liksom i flera av de tidigare romanerna, valt en kvinnlig huvudperson. Det finns inte minsta tendens till distans i hennes sätt att berätta, bara en total närvaro och ett absolut gehör för ton. Trots den täta svärtan i inledningen finns en tyngdlöshet i språket, en poetisk klarhet som på samma gång får den till vänlighet förklädda grymheten att framträda i all sin kraft.
”Jag kommer att binda för dina ögon nu. Det blir enklare så”. ”Så bra”, sa jag och undrade för vem det skulle bli enklare.”
Inni berättar från den position där hon är efter döden. Här kan hon vara fullkomligt ärlig och röra sig fritt i tid och rum. Hon säger att hon följde med mördaren självmant. Att hon inte längre fruktade något därför att hon inte längre hade något att hoppas på. Men kanske är det ändå inte alldeles sant.
Ständigt återkommande till skogen, och tiden alldeles före hennes död, vecklar hon ut sitt liv inför oss. Uppväxten med de två grälande föräldrarna Raksha och Ivan, lillebrodern Eskil som drunknar i ån då Inni skulle passa honom. Ytterligare varianter av kärlekens Anarktis skymtar då han ligger död på sjukhusbritsen. Då Inni har sitt öra intill hans mun och väntar på ett andetag som aldrig kommer. Hon fortsätter vänta i hela sitt liv, ett liv där drogerna snart blir det centrum varomkring allt annat snurrar. De är starkare än kärleken till Shane som är mannen i hennes liv. Han vill att de ska sluta med drogerna då de får sonen Valle. Men inte ens den lilla pojken kan förmå henne till det och till sist låter hon myndigheterna ta honom. Hon tänker att det är så de visar att de älskar honom mest. Genom att rädda honom från det liv de lever. När de får dottern Solveig bestämmer sig Inni för att genast lämna bort henne, inte vänta och göra det svårare som med Valle.
Steg för steg förstår vi hennes dödslängtan men den innehåller också ett vacklande. Hon säger att hon inte försökte fly från mördaren därför att det inte fanns någonstans att ta vägen. Senare berättar hon att hon visst sprang men att han fick tag på henne och slet henne till marken. Kroppen vill inte ge upp, allt i den är inställt på att till varje pris försöka överleva.
Mot slutet finns ett slags försoning med allt det hemska som sker. Berättelsen känns heller inte lika mycket här och det är förmodligen medvetet. Antarktis is har börjat smälta och ändå fortsätter universum att expandera. ”Vi är alla del av samma oändliga rörelse”, konstaterar Inni. ”Vad som än händer har det bara gått en sekund av evigheten.”
Sara Stridsberg har nominerats till Augustpriset fyra gånger men aldrig fått det. Det vore välförtjänt om det blev hennes tur nu.