Den glada tjej som öppnar dörren till föräldrahemmet i Vingåker har inte alltid haft anledning att le. Hon växte upp i samhället och säger att hon inte hade det lätt.
— Skolgången var tuff, säger hon och berättar att hon upplevde mobbning från årskurs tre ända till hon slutade nian.
Det var inget fysiskt, säger hon. Snarare var det den där känslan av utfrysning, av att inte få vara en i gänget. Så hon sökte sig till pojkarna och fann vänner där.
— Jag blev en pojkflicka, säger hon och tillägger att hon inte klandrar barnen som gjorde henne illa.
I stället konstaterar hon att det säkert fanns händelser i deras liv som fick dem att bete sig som de gjorde.
På gymnasiet vände mycket. Sanna Pettersson valde barn- och fritidsprogrammet på Duveholmsgymnasiet.
— Att komma dit var himmelriket, säger hon.
Yrkesvägen har varit utstakad länge. Hennes mamma är barnskötare, och Sanna gjorde sin praktik under grundskolan hos henne.
— Jag visste direkt vad jag ville göra. Det roliga med barn är att se dem utvecklas, och kanske kunna hjälpa dem som inte går så snabbt fram.
Förra året tog hon studenten, och började på förskollärarutbildningen på Linköpings universitet i Norrköping. Det visade sig vara en tuff utmaning.
— Jag hade inte förstått vilket hopp det är mellan gymnasium och högskola. Gymnasiet är som att gå i årskurs ett jämfört med högskolan.
Så det gällde för Sanna Pettersson att borra ner sig i studierna. Nu hör det till saken, att hon är dyslektiker. Därmed krävs det mer av henne för att nå samma mål som många andra.
Hon kan få stöd genom exempelvis längre tid för att göra tentor och anteckningshjälp på föreläsningar. Men pluggandet har tagit hårt på hennes ork och nu funderar hon på att ta ett sabbatsår.
— Jag är väldigt skoltrött, erkänner hon.
Kanske blir det till att jobba som vikarie i förskolan en tid. Målet, att bli förskollärare, tänker hon dock uppnå hur det än blir.
Men först ska Sanna Pettersson fylla 20 år. Det gör hon den 21 november, och till helgen blir det kalas med släkten.
— Jag tyckte att jag var vuxen när jag var 18. Men jag känner mig mer vuxen nu. Jag har nog vuxit själv, som människa.
Mer om Sanna Pettersson
Bor: i veckorna i Norrköping, men är på väg att flytta hem till föräldrarna i Vingåker igen
Familj: mamma Sofie, pappa Mikael, småsyskonen Felix och Frida
Fritid: tränar jiu-jitsu, är med kompisar, tycker om att festa och shoppa och se på film