Däremot hade jag inte förväntat mig att jag skulle prata lika mycket med trean.
”Sixten, låt bli tuggummit! Man ska inte ta upp saker från gatan och stoppa i munnen. Och du kan inte tugga tuggummi”, försöker jag.
En lång stund bevisar han att jag har fel. Sedan spottar han ut tuggummit och går vidare.
En bit i alla fall. Tills det är dags att hänga en stund utanför kompisens staket.
”Ja, jag vet att du tycker om Sigge. Nej, Sigge är inte ute ännu. Det är morgon. Sigge sover”, säger jag.
Ibland struntar Sixten i det. Då tar han sig raskt upp för Sigges trapp. Men han når inte ringklockan.
Sedan går vi vidare, genom parken. Han sneglar mot Hjördis hus. Sedan stannar han under tallarna. Och stirrar mot Raffes hus.
”Ja, där bor din kompis Raffe. Men Raffe är inte hemma nu. De har åkt till jobbet. Vi får se om han är hemma i eftermiddag. Då kan ni leka”, säger jag.
Sixten fnyser likt tonåringarna i huset.
”Och förresten måste du bajsa nu. Sedan måste jag till jobbet”, förklarar jag.
En stund senare pussar jag den fyrbenta lurviga varelsen hej då och berättar vilken hundvakt som kommer och hämtar honom om en liten stund.
Språket må vara en enmansdialog men förståelsen är av samklang. Sixten kryper ihop på soffan och blundar en stund medan han väntar. Själv sätter jag mig i bilen och tänker att det är tur att ingen hör oss.