Den första person jag kommer att tänka på när jag tänker tillbaka på mina aktiva år som bowlare i Kaik är Arne Fagerlind. Han betydde mer för mig än någon annan idrottsledare någonsin gjort. Arne tog mig under sina vingars beskydd och det innebar att han skyddade mig och att han även skällde ut mig när jag gjorde dumheter.
För det blev några dumheter. Framförallt när jag som 16-åring blev Europamästare och i samma tävling också skapade mitt eget lex-Falck, en dag i april för snart 40 år sedan.
Junior-EM pågick för fullt och jag hade vunnit ett guld i tvåmannalag och ett brons i femmannalag och ledde dessutom individuellt inför sista dagen – vägen låg öppen mot ett individuellt EM-guld.
Jag kom från Sveriges mest svårspelade hall, gamla tennishallen, och hade en viss fördel på de svårspelade banorna i Holland. Men den här dagen var de extra grymma. Jag inledde med några tomrutor och när jag fick ännu en otagbar genomskärare, dök det upp en tanke ur ingenstans.
"Jag gör ett övertramp och får tio nya käglor att slå ner på ett försök i stället för två. Precis som vi pratade om på lägret i vintras".
Tänkt och gjort: jag tog ett steg framåt och gled över linjen och trodde i min enfald att allt var frid och fröjd.
Det var bara upprinnelsen till ett kaos utan like. Inför den stora publiken, tv-kameror och med- och motståndare tog tävlingsledaren det enda riktiga beslutet:
"I'm sorry Mr Falck, but I have to disqualify you."
Naturligtvis helt rätt, så ska man inte bete sig. Men min ursäkt var då, och är fortfarande, att vi diskuterade det på ett träningsläger med blivande riksinstruktörer och alla var då rörande överens om att det inte fanns någon regel som sade att det var förbjudet.
Men det gör det nu ...
Annars så finns det oerhört många roliga minnen med bowlingen i Kaik. Som när snabbkäftade Folke Karlsson svarade den imponerande fanjunkaren i Gotlands Pärlan så här precis innan matchen:
"Hej, Inge Bergh", sa fanjunkaren.
"Bara småsten då", svarade Folke reptilsnabbt.
Eller när vi mötte Sveriges bästa lag Amiki från Stockholm.
Vi hade lagt upp våra nya mjuka klot i alla regnbågens färger på klotreturen. Då kom nordiske mästaren och söderkisen Uffe Lönngren, slängde en blick på alla tjusiga klot, vände sig till oss och sa:
"Tjena grabbar, ska ni ha kuddkrig?"
Sen spöade han skiten ur oss med sitt svarta klot ...
Ett tredje minne härrör sig från gamla tennishallen när jag fick möta den gamle landslagsmannen i handboll, den jättelike Carl-Erik Stockenberg. När jag stod och väntade kollade jag in hans klot. Det hade bara ett hål. Ett tumhål. Jag undrade hur han bar sig åt för att spela utan fingerhål. Men det visade sig att fingerhålen satt på andra sidan klotet. Stockenberg hade så stora händer att min hand bara försvann in i hans när vi hälsade.
Därför var det väldigt bra gjort av den gamle mannen att lägga sin stora hand på min axel och klämma till lite när jag började hetsa upp mig och säga: "du grabben, lugna ner dig lite nu så ska du se att det går bättre att spela bowling".
Så rätt han hade.
Nu är det 27 år sedan jag slutade spela bowling, men jag kan fortfarande sakna och minnas episoder liknande dem här ovan.