Från planerad försvarsfabrik i början av 1960-talet, via det både kontroversiella och älskade ”Krutis” där många arbetade i Vingåker, till dagens globala del i vapenindustrin sköljer en berättelse på nästan sextio år.
Det var i februari och mars 1962 som Katrineholms-Kuriren rapporterade om statens planer på att bygga en ammunitionsfabrik i Vingåker för tio miljoner kronor.
Svartvita bilder visade skogsarbetaren Allan Larsson och hans dotter Monica i vårvinterns skarpa solsken vid torpet Västerlund, vackert beläget på en höjd vid sjön Tisnaren.
Larsson skulle bli tvungen att flytta ifrån det idylliska torpet när ammunitionsfabriken byggdes i trakten, förkunnade tidningen förskräckt.
Men Larsson själv verkade inte misströsta. Han menade att avflyttning ändå skulle bli aktuell då hans arbetsgivare Domänverket höll på att centralisera bostäderna för sina anställda. Då skulle Larsson istället få en bostad i skogsarbetarbyn vid Oppsala.
Planerna på en ny ammunitionsfabrik fanns så tidigt som 1954 och när Kuriren började rapportera om saken 1962 rörde det på sig i bygden runt Tisnaren.
I ett av KK-journalisten Harald ”Haldo” Ottossons lördagsrim 2007 kunde KK-läsare påminnas om de många kontroverserna kring bygget.
Haldo staplade där nödrim på hög om att vapenfabriken var baktalad, avskydd och betraktad som farlig. En kampanj pågick med en hätsk ton från folket kring Tisnaren som var rädda för explosionsrisken.
Folk började kräva pengar för sveda och intrång på grund av säkerhetsfaktorn och Haldo avslutade andra strofen med det käcka: ”Frågan den var inte om utan när / en smäll skulle utplåna kobbar och skär.”
Även folk på östgötasidan av sjön ska ha avskytt tanken på en vapenfabrik i deras närhet.
Vingåkersverken, som fabriken kom att heta, ägdes av Försvarets Fabriksverk och stod färdigt 1967 då produktionen drog igång. Tanken var att den skulle ersätta försvarets gamla bergsverkstäder som etablerats under andra världskriget.
Västra Vingåker, som var en egen kommun i början av 1960-talet, välkomnade placerandet av ”en ny manlig industri” eftersom det fanns god tillgång på manlig arbetskraft. En minskning av invånarantalet hade skett i samband med arbetslösheten och kommunen var angelägen om att få dit fler arbetstillfällen – och skattebetalare.
Platsen blev Säfstaholms kronopark vid Tisnaren. Där fanns vidsträckta, statligt ägda, skogar som löpte från gränsen mot Östergötland vid Högsäter och fram till Östra Vingåkersgränsen vid Bärle.
Vid Högsäter och Lyttersta låg sommarstugorna tätt och platsen för fabriken bestämdes därmed istället för det ödsliga området mellan Sandvik och Västerlund.
Där fanns ingen bebyggelse på ett par kilometers avstånd. Förutom Allan Larssons stuga förstås och så sommarnöjet Sandvik. Men de gick ju att avvara.
[fakta nr="1"]
Under våren 1962 beslutade riksdagen i frågan och fabriken skulle rymma en arbetsstyrka på omkring 100 man. Fabriksledningen med platschefen Torsten Florin i spetsen hade arbetat på Åkers Krutbruk i Åkers Styckebruk, också det ägt av FFV, för att få erfarenhet inför produktionsstarten.
Åkers Krutbruk kom även att leverera krut till Vingåkersverken och vid produktionssvackor fick även personal från Vingåker gästarbeta i Åker.
En bra start på produktionen fick fabriken eftersom det 1968 blev förbjudet att dumpa gammal och oanvänd ammunition i sjöar och gruvhål, som man tidigare hade gjort. Enligt de nya bestämmelserna skulle istället ammunitionen tas om hand och återvinnas. Det blev sedermera den verksamhet som Vingåkersverken kom att specialisera sig på, ända fram till dags dato.
Men man producerade också stora mängder ammunition, inte minst under fabrikens glansdagar på 1980-talet. Mellan 1987 och 1989 var produktionen som allra störst och 180 personer arbetade där.
Storsäljare var stridsvagnsminor och ammunition till granatgeväret Carl Gustaf, som tillverkades i Eskilstuna.
Under den här perioden hade ägandet också gått över till Bofors. En lång rad ägarbyten och olika omorganisationer skedde genom åren och Vingåkersverken kom att ingå i allt större företagskonglomerat.
Den demilitarisering som skedde i Europa på 1990-talet plus ett ökat miljötänk bland de styrande gjorde att Vingåkersverken låg rätt i tiden. Man demonterade och förstörde granater och ammunition samt minor och började återvinna alla delar av vapnen. Metallen smältes ner och sprängämnena såldes till civilt bruk.
1998 såldes det som då hette Vingåkersverken Liab AB av Bofors till den nordiska försvarskoncernen Nammo AS, med säte i Norge. Nammo bestod av svenska, finska och norska bolag inom försvarsindustrin.
Kriserna har avslöst varandra genom åren på företaget och Kuriren har ständigt skrivit om detta. Det rör sig om allt från uppsägningar och neddragningar till explosionsolyckor med rättsliga följder.
År 2000 tycks ha varit ett år med särskilt många motgångar och en vikande framtidstro. Olyckor och missade storordrar, pressen från tyska konkurrenter, Yrkesinspektionens skarpa kritik, vitesföreläggande och varsel. Tillslut skapade detta en nästan ohållbar situation på företaget. Framtiden såg oviss ut just då.
[fakta nr="2"]
Sammantaget är historien om gamla ”Krutis” en riktig bergochdalbana men fortfarande ligger fabriken kvar där vid Tisnaren och olycksfallen är inte lika frekventa som under de turbulenta åren kring millennieskiftet.