Efter nyåret 2015 började tankarna ta form och husbygget satte i gång på hösten samma år. 2016 flyttade familjen: Jenny och Daniel och barnen Amelia och Vincent Lundborg, in i sitt nya hus i Luvsjön. Huset har de både ritat och byggt själva, i egen regi. Daniel Lundborg är byggare och har varit inblandad i bygget av många av husen i andra etappen i Luvsjön.
Deras eget hus ser lite större än normalstort ut från utsidan, men inne i köket är känslan nästan sakral med takhöjd på 5,40. Färgtemat är grått i olika nyanser, vitt och mässing.
– Vi har en faktiskt en jättelång stege, vi kan nå upp om vi behöver, säger Jenny Lundborg.
Familjen flyttade bara ett hundratal meter, från ett funkisinspirerat hus som de också byggt själva, till det nya, som är på 240 kvadratmeter och består av fem rum och kök och ett loft, tänkt till dottern.
– Vi byggde det förra huset innan vi fick barn. Sedan fick vi barnen och då var huset inte optimalt längre. Det var för få rum, det fanns ingen groventré. Barnen ville inte sova på övervåningen, men vi hade inga rum nere. I det här huset är allt på samma plan, utom loftet, säger Jenny.
– Det gamla huset var inte dåligt, men vi ville ha det annorlunda, bättre planlösning, bättre solläge, uterum, säger Daniel.
Lite kan de sakna läget, det tidigare huset låg precis i skogskanten.
– Men vi älskar området, grannarna. Det är massor av barn och jag kan sticka ut och springa med någon jag inte kände förut. Det är lätt att lära känna folk, säger Jenny Lundborg.
– Alla är nyinflyttade. Det finns tolerans för byggröra. Jag gillar att Luvsjön sticker ut lite. Ofta i nybyggda områden är tomterna lika stora och husen är lika stora. Här är alla hus olika, det ger charm, säger Daniel Lundborg.
I köket finns det flera ugnar, stor köksö och eldstad, med glasväggar, som gör att man kan se elden också från vardagsrummet. Det ligger två trappsteg upp från köket och har cementgolv med värmeslingor i. Uterummet ligger intill köket, men ett trappsteg ned. Där står ett stort matbord och där finns utgång direkt till altanen, med pool och spa och studsmatta, där sexåringen Vincent gärna hoppar runt med sina kompisar från kvarteret.
Dubbeldörrar leder från hallen till ett litet tv-rum för barnen och sovavdelningen där Amalias rum kommer först. Hon har stor klädkammare med hyllor, och skåp att stuva undan det mesta i. Nästa rum är Vincents, med kastanjer på skrivbordet och Spiderman på väggen. Badrummet är stort, med dubbeldusch och bastu.
– Dubbelduschen är jättebra. Vi duschar jämt ihop, jag och något barn, Jenny och något barn, vi tillsammans.
Från altanen kan man gå direkt in i badrummet, vilket är praktiskt för barnen när de badat i poolen och vill duscha av sig. Här finns också bastu, som används.
– Det blir att man använder den när den är i badrummet. Är den i källaren eller någon annanstans blir det kanske att man drar sig för att basta, eller att man ställer saker i den, säger Jenny.
Längst bort i privatdelen av huset ligger föräldrasovrummet, med klädkammare och ett litet rum, som är tänkt som kontor, med utgång till trädgården.
– Det är ett motionsrum, det står cyklar där nu. Det är lite av ett upplag, med fotoförbud, säger Daniel och skrattar.
Från det lilla tv-rummet leder en spiraltrappa upp till "loftet", som inte är helt färdigt, glasskivor som staket ska monteras. Men tanken är att barnens tv-rum ska flytta hit upp, och i det stora rummet på loftet ska Amelia bo, när det är klart.
– De kan vara sju-åtta ungar som spelar tv-spel och leker, då kan de vara här uppe.
När det gäller inredningen gillar Jenny nytt, men också gammalt som är omgjort.
– I ett nytt hus blir det att man skaffar mycket nytt.
Det är oftast hon som bestämmer över möblering och inredning.
– Det är kul att vara delaktig, men det är Jenny som har känslan när det gäller inredning, säger Daniel.
Om tio år kan de båda tänka sig att de byggt ännu ett hus.
– Då blir det kanske sjöläge, säger Jenny.
– Jag ser fram emot att bli färdig här, att lägga tid på sådant som att klippa gräs, skötsel och underhåll. Men jag vet att två veckor efter att vi är helt färdiga börjar det klia i fingrarna igen. Jag är inte alls främmande för att bygga igen, säger Daniel.