Det blev flera, om stort och smått i livet. Om glädje och sorg. Men även om ilska. De två kvinnorna, som nyss hade stått och pratat, kände inte varandra. Men de hade något gemensamt – behovet att kunna parkera på handikapparkering nära butiken och ilskan då någon som inte behöver en sådan parkeringsplats ställer sig där.
Just den här dagen fanns det många parkeringsplatser lediga. Både för dem med tillstånd för att stå på handikappsplatser och för dem som inte behöver dessa p-platser. Visst var två av de tre breda stora parkeringsrutorna lediga, men på den närmast entrén stod ett stort slagskepp till bil. De som kommit dit i den bilen hade parkerat på p-platsen för handikappade och sedan gått till en annan butik än livsmedelsbutiken.
Eftersom p-rutorna för handikappade är belägna så nära butikernas entréer som möjligt, finns det de som inte alls behöver dem som ställer sig i dessa. ”Jag ska bara …” ”Det gör väl inget om jag ställer mig här, det är ju oftast ingen som parkerar här” eller med någon annan bortförklaring. Kanske finns det de som inte alls bryr sig om att deras parkerade bil kanske tar upp en möjlighet för den som behöver en sådan p-plats att kunna handla? Att den funktionshindrade då antingen får åka hem igen, till en annan butik eller kanske vänta till p-rutan blir ledig. Det är ju inte så enkelt att det bara är själva parkerandet av bilen som är det svåra, det kan vara nog så svårt att ta sig in och ur en bil då kroppen strejkar.
Kristina Rönnqvist