Pernillas pojkar beskrivs av upphovsmännen som "en inre dramakomedi". Och visst är det både roligt och dramatiskt och ett försök att gestalta vad som kan försiggå i en medelålderskrisande svensk småstadskvinnas inre. Bitvis lyckas den stora ensemblen riktigt bra med det.
Det måste sägas direkt: Detta är Therese Fasths föreställning från början till slut. Therese Fasth spelar omgifta tvåbarnsmamman och arbetsförmdedlaren Pernilla och gör det med stor självklarhet men framförallt med trovärdighet. Jag köper hennes egocentriska utbrott på barn och man som bottnar i bristande självkänsla, utmattning och besvikelse, liksom hennes sätt att undertrycka sin kreativitet och livslust av rädsla för förändring och någon sorts längtan efter martyrskap.
Pernillas inre tar fysisk gestalt i form av sex unga män som var och en representerar olika sidor hos henne. De kommer in i handlingen som deltagare i en peppkurs hos Arbetsförmedlingen som Pernilla håller i.
Daniel är den som vuxit sig störst och har mest inflytande över Pernilla representerar den cyniska, bittra, jantelagstänkande delen av henne. Daniel spelas av den långe Jeff Lindström som med sin scenvana och starka röst, lätt överröstar de andra pojkarna. Jakob, den snälla omtänksamma delen av Pernilla som även representerar hennes självkänsla, spelas av den lågmälde Rodi Ellilä, medan Jens, som är duktigheten och kontrollbehovet spelas av Hampus Larsson som tar stor plats på scenen. Pernillas lite udda personlighet gestaltas via den försiktige Ludwig (Fredrik Eriksson), medan kreativiteten Milton (Pontus Kinnander) får paranoida utbrott då och då. Den glamourösa Pernilla, Stanlye (Joakim Lang) slåss för att ta plats hela tiden, och får dessutom stöd av Pernillas väninna Eva (Jenny Wistbacka), men hålls tillbaka av så gott som alla de andra pojkarna.
Beskrivet så här kan det verka förvirrande, men manuset är skickligt ihopsnickrat så att man förstår, och så noga genomtänkt att jag får känslan av att alla roller är specialskrivna för respektive skådespelare. Om någon åskådare ändå inte skulle förstå finns en berättare (Maud Munther Wistbacka) som knyter ihop säcken.
Idén om att låta sex unga män gestalta det inre livet hos en kvinna i yngre medelåldern är kanske inte den mest förnuftiga, men den är i alla fall genomförd. Utan att på något sätt ringakta de unga amatörskådespelarnas insatser (de är imponerande) kommer jag på mig med att fundera över om pojkarna verkligen behövs. Therese Fasth skulle klara av att spela Pernilla på egen hand.
Men, då skulle pjäsen inte vara lika rolig, och publiken skulle inte ha fått uppleva absurda drömscener med amerikanska soldater i klichéartad strid eller välmuskalde brandmän som för tankarna till NileCity 105,6.