Roger Pontare drog storpublik till Tallåsaulan i går kväll. Glädjande för Stefan Andersson och orkestern samt, givetvis, glädjande för Roger Pontare, som fick ett hjärtligt välkommen av Katrineholmspubliken. Numera är han ju i det närmaste vår egen, eftersom han valt att slå ner bopålarna i dessa våra sörmländska trakter.
Konserten inleddes av musikkåren i ett Sammy Davies Jr.-medley. Förvånansvärt tätt och gott komp. Lite Harry, i bemärkelsen Arnold, med en påtaglig spelglädje. Det ser rätt coolt ut att spela i musikkåren. Mr Bo Jangels och What kind of Fool am I svängde på i friskt gung.
Efter ytterligare några pärlor med storbandskänsla gjorde så Roger Pontare entré.
När man säger att Roger Pontare gör entré menar man verkligen att han gör ENTRÈ. Inte på något dramatiskt sätt, med stora åtbörder, utan snarare att han lufsar in som ett stort gosedjur, intar scenen och plötsligt bara är han där. Som en självklarhet, en entitet, en programförklaring i sig själv. Så totalt fjärran det normallagom mellanmjölksvanliga, och ändå så fullständigt insåld i det svenska medvetandet. Han får ha leopardskor, en lattjo hatt med fjädrar, en virkad handväska och en färgsprakande tunika/kostym. Det är ju Roger Pontare.
Och att han har rösten med sig vet vi om. Men att han har det där tillbakalutade hänget i jazzstandards som Come fly with me kom nog som en glad överraskning för många. Musikkåren på tårna och Pontare på hälarna, skulle man kunna säga. Riktigt bra och fett tryck. Lilla Katrineholm, med så mycket bra musik. Kul. Ola Halvarsson, med inspirerade altsaxsolon.
Mer tveksamt – om än egensinnigt – kan man tycka att greppet med att i pausen mellan låtarna spela en cd med Bertil Englund, sjungandes svenska 40-talsörhängen.
Mycket underligt att mitt i mellansnacket plötsligt höra Englunds version av; ja, vad det nu var. Men. Det är ju Roger Pontare.
Utlovade You raise me up, som jag är säker på att Pontare skulle gjort en grym version av, ströks tyvärr ur programmet. Men det gjordes fina versioner av Shine for me, Soul shadows och I´m moving on. Före paus avslutade musikkkåren själva med en Quincy Jones komposition: Soul bossa nova. En modifierad bluestolva, så långt från umpa man komma.
Däremot vill jag raskt hoppa över Jerome Kerns-medleyt som följde efter paus. En Smoke gets in your eyes, helt i avsaknad av triolkänsla, är det närmaste slakt man kan komma. Därför raskt vidare till avslutningen av programmet: Fina arrangemang på Love story och en rolig blinkning till publiken när Pontare sjöng en svensk text på When I´m 64. Arret på sistnämnda var verkligen fräckt.
Roger Pontare har kanske inte den mest unika rösten. Om jag hörde hans version av någon av de stora jazzlåtarna på radio skulle jag förmodligen inte kunna säga att det var han som sjöng. Men det finns en varm klang som tar stöd ifrån det ursvenska folkdjupet. Lite storskog och fjällvidder. En nåjd med kraft att försätta berg i gungning. Och han verkar uppriktig i sitt uppsåt. The best of everything. Det är nog inte bara showbiz. Men allvarligt talat: vad handlar Vindarna viskar mitt namn om?
Sven Bertilsson