– Ska man skratta eller gråta? Vara stolt eller skämmas? Tankarna snurrade i mitt huvud när jag sent på torsdagskvällen lämnade Harrys efter en komikerföreställning med bland andra den riksbekanta kvinnliga komikern Zinat Pirzadeh från Iran.
Jag, som gärna uppfostrar artister eller skribenter som i mitt tycke går för långt när det gäller sexistiska eller rasistiska skämt som bygger på stereotyper och förlegade föreställningar och fördomar, var plötsligt förstummad. Publiken i Katrineholm reagerade som jag. Den tystnade när Isak Jansson försökte skämta om misshandel i nära relationer, trots att just denne komiker hade bra publikkontakt och ordentligt grepp om sitt framträdande. Och när Zinat Pirzadeh skojade med stort allvar i botten om förtrycket som tvingade henne att fly från Iran och den främlingskänsla om upplevde de första åren i Sverige, skrattade publiken både snällt och inkännande, även när det inte var särskilt kul.
– Är katrineholmarna tråkiga och väluppfostrade i överkant eller varmhjärtade och empatiska? gick tankarna vidare efter föreställningen. När jag startade bilen på parkeringsplatsen vid Vasabrons norra brofäste hade i alla fall jag bestämt mig för det senare alternativet.
Det gäng komiker som deltog i torsdagens föreställning ska vara tacksamma för att publiken både var snäll och väluppfostrad. Med andra människor i salongen hade flera av dem kunnat får utstå burop i stället för tystnad och pladder i baren. Varken kvällens konferencier Mike Räsänen, eller Sandra Ilars hade någon större framgång i Katrineholm. Dessbättre hade dessa båda komiker vett att inte dra ut på pinan utan höll sig kort.
Mathias Heldevik var flera gånger nära bryta igenom skrattvallen få upp stämningen, men hamnade i stället i den situationen att ett gäng killar vid bordet intill scenen började grymta av missnöje och hade svårt att tåla att komikern gjorde sig lustig på deras bekostnad när han kommenterade deras val av mat och drycker i glasen.
Kvällar av den här typen är upplagda så att ju längre tiden lider desto mer etablerad och erfaren komiker på scenen. Sista akten är en så kallad headline, och den näst sista är en som knackar på dörren till de större uppdragen.
För kvällen hade Isak Jansson den rollen och han fick ett stort gensvar från katrineholmarna. Kanske delvis på grund av han som före detta elev vid Åsa folkhögskola kunde göra många lokala kompplingar. Isak Jansson är också en språkbegåvning. Hans gestaltningar av en australiensisk backpacker och en entusiastisk amerikanska fick publiken att vrida sig av skratt.
Torsdagskvällens huvudattraktion var Zinat Perzadeh, en anslående uppenbarelse med långt svart hår ner till midjan massor av smycken och hårprydnader, och ett välsminkat ansikte. Ett stort, varmt leende och ett kvittrande skratt gjorde att publiken genast fattade tycke för henne. Hennes material är politiskt, och handlar om kulturkrockar, om hur hon tvångsgiftes bort som 16-åring och kom till Sverige och Norrland med ett barn på armen och tvingades gömma sig och leva med utvisningshot över sig och sitt barn. Men också om hennes arbete som syokonsulent i Rinkeby, om att bära burka och hur hon väntar sig att få både mustasch och skägg.
– Jag längtar efter min mustasch, då får jag säkert löneförhöjning, sa Zinat Perzadeh till publikens glädje.