Det är då man får syn på den där andra maskinen. Den som står där hela dagarna, år ut och år in, mitt framför mig, men ändå inte kommer till användning. Möjligen är det för att den är lite lite jobbig att använda.
Jag tänker naturligtvis på grammofonen i vardagsrummet. Man plockar den ren från alla cd-skivor som täcker plasthuven, man plockar fram en lp-skiva ur sitt fodral (efter att ha knölat fram den ur garderoben) och så lägger man på den, torkar av dammet, trycker på play och hör den där dova dunsen och raspandet som ingjuter förväntan. Därefter drar musiken igång och så tänker man att det ju faktiskt låter lite bättre än en cd-skiva eller en mp3-fil i datorn. Mer hemtrevligt på något sätt. Alla ljud låter snällare.
Det är som att ljudet på datormusiken är lite fattigare än på lp-skivan som snurrar där. Plötsligt spelar man alla dessa skivor man har. Häromdan spelade jag Rolling Stones lite bortglömda ”Steel Wheels”, en platta som kom alldeles i slutet av lp-eran på 80-talet. Det lät fantastiskt. Sen mera Stones, ”Some Girls” och ”Goats Head Soup”. Paul McCartneys andra soloalbum ”Ram” från 1971 åkte raskt upp på skivtallriken liksom Buffy Sainte-Maries ”The Universal Soldier”.
Plötsligt finns det något ursprungligt och rent i att spela en lp-skiva, till skillnad från allt digitalt som känns sterilt och förgängligt. Eftersom det materiellt sett inte existerar. Jag bestämmer mig för att det finns fler som tänker som jag.