Dofter. Finns det något annat, som lika snabbt kan förflytta oss i tid och rum? Inne på toan i en grillbar i Vingåker luktar det plötsligt exakt som i mormors kök i Enskede på 70-talet. Något rengöringsmedel, potatiskok, mormors uråldriga vaxduk, där glasögon, penna och inköpslista låg.
Jag har varit vid Lokstallarna på jobb, och när vinden bär med sig kreosotdoft förflyttas jag till tunnelbanan i Stockholm på 80-talet. Vi är på väg hem från badhuset, ett högljutt gäng sexor, och vi gastar och skrattar så högt att ordentligt folk undviker vår vagn, vilket får oss att skratta ännu mer, i den jobbiga och övermodiga ålder vi är i.
En man på Drottninggatan röker pipa och plötsligt är det som om farfar satt mittemot mig med sin pipa, stoppad med greve Hamiltons blandning. Farfar plockar med Svenska Dagbladet och väntar på trekaffet med kaffegrädde, som farmor just häller upp i gräddkannan i köket. Jag hör nästan skramlet från kaffeservisen och prasslet från påsen med frysta wienerbröd som ska tinas. Djupfryst var på modet och farmor slapp baka själv.
Jag går förbi jordgubbsförsäljaren utanför Ica och förflyttas till självplocket i Näshulta, dit jag och barnen åker varje sommar. Hinkarna fylls, då och då stoppar barnen en jordgubbe i munnen.
Min nioåring pysslar i köket och tillverkar jello i flera smaker; apelsin, körsbär. Det klistriga pulvret, som nog aldrig varit nära ett körsbär eller en apelsin, doftar syntetiskt och doften letar sig in i näsan. Jag får doftminnen från USA, där jag bodde som liten och för första gången stötte på jello. Det var standard på barnkalasen, en stor skål med skrikigt färgat daller.
Alltför sällan gläds vi med hyfsat luktsinne åt den skatt vi besitter, att färdas över tid och rum och så tydligt minnas situationer för årtionden sedan, bara genom dofter.