En nyskriven pjäs med urpremiär i Katrineholm. Det är imponerande.
Det var ett smockat Perrongen som tog emot de tre aktriserna som framförde dramatikern och regissören Stina Oscarsons metaaktiga dekonstruktion av Aristofanes klassiska komedi "Lysistrate" i går.
Efter en högtravande inledning på några minuter, med en ironisk blinkning till ett antikverat spelsätt av grekisk klassisk teater, så drog Oscarsons text igång på allvar. I en serie tablåer spelades snabba scener upp om svidande kvinnoöden i skuggan av män och krig.
Vad sägs om Jean Tatlocks tablettsjälvmord 1944, när hon segnade ner i ett badkar i Telegraph Hill i San Francisco, som uppgiven älskarinna till atombombens uppfinnare Robert Oppenheimer.
Varpå skådespelarna brister ut i sångraden: "Världen som våldtas inför våra ögon".
Atombomben blir en markör för allt som är patriarkalt och odemokratiskt, som upphovet till såväl död och förödelse som benämningen av det objektifierande plagget bikini.
Eller i en annan scen där Alva Myrdal får ta emot Nobels fredspris 1982, men samtidigt kritiseras av pjäsens tre skådespelerskor för att stå bakom den svenska rasbiologin och tvångssteriliseringar i och med boken "Kris i befolkningsfrågan" som hon skrev med maken Gunnar Myrdal 1934.
Och så där håller det på. Stina Oscarsons pjäs är bara en timme lång, men smockad med infallsrika scener där fragment av kvinnoöden spelas upp av de ytterst vältajmade huvudrollsinnehavarna. Replikflödena är jämnt fördelade över ensemblen och ingen hamnar i bakgrunden.
Den smått angenäma doften av plakatteater sprider sig hastigt i salongen och påminner om Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska historieskrivning i "Jösses flickor" där korta scener blandas med komiska musiknummer.
Och länge nog har väl 70-talets tydliga ställningstagande inom teatern fått stå tillbaka för postmodern ängslighet och hållningslöshet på senare år. För här är det inget snack om vad pjäsen vill säga: Att kvinnans fredssträvande ständigt har ignorerats av män genom hela historien.
Slutligen landar pjäsen i samtidens punkfeminism med ryska Pussy Riot som med furiös energi rockar loss iförda färgglada rånarluvor för att sedan, i domens timma, utbrista: "Känn frihetens doft tillsammans med oss".
Ja, det är tammefan så teater ska spelas.