Året var 1870 och platsen Kungliga slottet i Stockholm. Kung var, och skulle så vara i ytterligare två år, Karl XV. Hans rike var fattigt och hade med nöd och näppe hämtat sig från de svåra missväxtåren 1867–1869, då skördarna särskilt i norra landsdelen slagit fel, med stor nöd bland allmogen som följd.
I de kungliga slottsgemaken märktes dock inte mycket av den hunger som rådde utanför, här gick det rojalistiska livet vidare med gott om förnödenheter, mjuka bäddar och stor tjänstestab.
Bland de lägre skikten i den staben fanns en ung slottspiga vars namn vi inte känner, men som troligen var en vacker ung kvinna, som ”herrarna” gärna lät sig attraheras av. Exakt vad som hände den unga pigan i början på vintern år 1869 känner vi inte heller till. Det vi däremot vet är att det som resultat av händelsen föddes ett flickebarn den 2 september 1870. Troligen fick den unga kvinnan utstå både spott och spe, eftersom det var en stor skam för en ogift kvinna att få barn. Om sedan havandeskapet var ett resultat av en brutal våldtäkt spelade ingen roll. Det var kvinnan som dömdes av sin omgivning, även kvinnorna. Även om den lilla flickan enligt viss utsago kom att bli tämligen lik Karl XV, fanns det troligen gott om män i det kungliga hovet som var mäktiga nog att tillskansa sig det de ville ha från en ung och vacker tjänsteflicka.
Den lilla flickan som fick namnen Hilda Maria Andersson lämnades direkt efter födseln till ett barnhem, men kom snart till goda fosterföräldrar vid Skomakarstugan på Gäringe ägor i Västra Vingåker. Fosterföräldrarna var till åldern komna redan då de tog sig an den unga Hilda och av allt att döma dog fostermodern tidigt och Hilda fick ensam sköta deras lilla torp och därtill vårda sin med tiden allt sjukligare fosterfar. Det var imponerande att den unga Hilda vid sidan av slitet med jorden, djuren och hushållet även genom självstudier förmådde skaffa sig en bildning och ett vetande, som var enastående för de omständigheter hon levde under.
Som ivrig nykterhetskämpe och medlem i Blå Bandet, skrev hon till varje sammanträde en tidning med namnet ”Framåt” som lästes upp för mötesdeltagarna. Det hon i ungdomen främst fick koncentrera sig på var dock arbetet med lie och spade, som hon med den tidens sätt att uttrycka sig skötte ”med samma kraft och färdighet som en van dräng”. Hon var dessutom mycket skicklig med de få kreatur som torpet bestod och erhöll även priser för vackra djur. En beskrivning som någon gett om den unga och strävsamma torpartösen lyder som följer: ”Hon tog kliv som en karl – hade markerade drag – såg ej illa ut.”
Hilda Andersson hade hela sin ungdom varit intresserad av tidningsskriverier och började tidigt medverka i olika tidskrifter. Främst skrev hon bygdeskildringar, företrädesvis om Vingåkersbygden och mycket av det hon nedtecknade kom att få ett kulturhistoriskt värde. Hennes artiklar väckte ibland stort uppseende hos Vingåkersborna då de kom i tryck. Som samvetsgrann ortskorrespondent beskrev hon utförligt allt som hände och sades i socknen, något som lär ha varit en bidragande orsak till att det blev ”mindre struntprat och mer verkstad” på kommunalstämmomötena. Det var förargligt om det som sades utanför protokollen ändå gick att läsa i tidningen dagen därpå. Det skötte ”den där skrivarfrökna" om. År 1910 blev Hilda Andersson lokalredaktör i Katrineholm för Södermanlands Läns Tidning och i den rollen vann hon såväl sina manliga kollegors respekt som allmänhetens högaktning. Speciellt känd blev hon för sina tingsreferat, som med hennes penna förvandlade till små stilfulla kåserier. Hon var en utmärkt notisör och hennes meddelanden kännetecknades alltid av en osviklig korrekthet.
År 1924 omorganiserades tidningen och Hilda slutade sin anställning och gick i stället ut som frilans i trakten. Under några år på 1920-talet utgav hon tidskriften ”Sörmlänningen” innehållande bland annat otaliga skildringar från gamla tiders Sörmland, skrivna av Hilda själv.
En tid gav hon även ut tidningen ”Omnibusen” som förutom turlistor innehöll hembygdsarkitektur och kåserier – bland annat under den stående rubriken ”Prat i bussen”.
Då slutligen även den inkomstkällan sinade, fick Hilda Anderson under sina sista år i livet dricka fattigdomens bittra bägare i botten. Hon blev allt bittrare på det samhälle, som inte kunde bjuda henne ett levebröd, men som hon var alltför stolt för att motta fattighjälp av. Hon lär då misären drabbat henne tagit en politisk ställning som drog alltmer åt det vänstersocialistiska hållet, vilket kunde ses i hennes kåserier från äldre dagar.
Hilda Andersson hade inget överflöd av jordiska ägodelar, men de hon hade betydde mycket för henne. Hon var en stor litteraturälskare och även mycket musikalisk, vilket gjorde det extra tungt då dagen kom då hon måste göra sig av med först böckerna och sedan pianot, vilka båda varit det som i fattigdomen höll hennes livsande levande, om än med flämtande låga.
Hilda Andersson avled i sitt sextiosjunde år sista dagen i maj år 1937 på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Bland kollegor och vänner skulle man länge minnas henne som en omutbar journalist och som en i själ och hjärta god medmänniska och idealist.
[fakta nr="2"]
Några och hundra år efter Hilda Andersson föddes Cecilia Tuohy, verksam som journalist på Katrineholms-Kuriren.
– Samhället utsattes för granskning av Hilda Andersson, och det är ju det vi också vill göra varje dag. Vad händer på orter utan lokaltidning? Vad händer utan en Hilda Andersson?
Vad tänker du efter att ha läst porträttet av Hilda Andersson?
– Vad mycket svårare det var då! Hon kom som föräldralös till en familj, som i och för sig verkade vara goda. Hon fick själv sköta torpet. Hur tungt det var kan vi nog inte förstå. Och samtidigt skaffade hon sig utbildning på egen hand. Hon måste ha gått till biblioteket, vilka bibliotek det nu fanns där då. Folkskola gick hon väl, men vi vet inget i övigt. och att ändå uppnå bildning och sen skriva artiklar av sådant värde.
– Jag gick ut skolan som 22-åring. Det ställdes inga krav på mig, jag kunde dröna runt och få studielån. Det är stor skillnad.
På vilka sätt kan du känna igen dig i henne?
– Precis som Hilda Andersson har jag startat en egen tidning. Jag och min dåvarande sambo startade tidningen Åter hemma i sovrummet. Den har ganska många prenumeranter i dag, 20 år senare.
– Jag tycker också om att skriva, men hade mer en författardröm från början.
Hade du hört talas om Hilda Andersson tidigare?
– Inte det minsta. Men jag kan inte namnge någon manlig journalist i Katrineholmstrakten från den här tiden heller, mer än Katrineholms-Kurirens grundare Knut Hellberg.
Om ni träffades, vad tror du att ni skulle prata om?
– Jag är förtjust i lite bortglömda fenomen. Jag skulle fråga om hur tidningsarbetet gick till. Kunde hon få in fotografier i tidningen?
– Och så skulle jag vilja veta hur hon klarade sig som liten och föräldralös. Vi har sånt stöd i dagens samhälle. Jag tror att hon skulle tycka att vi har det ganska lättsamt i dag och jag skulle nog framstå som ganska flamsig och skojsig i jämförelse med henne. Det är två helt olika världar trots att det bara är lite över 100 år emellan oss.
Tycker du att samhället är jämställt idag?
– Jag tycker att vi har kommit ganska långt. Jag har ett jobb, jag är frånskild med två barn, jag klarar att försörja mig och mina barn och kan resa utomlands någon vecka om året. Jag kan köpa det de vill ha. Jag tror jämställdhet gett en frånskild mamma som jag de möjligheterna. På Hilda Anderssons tid var skilsmässa omöjligt, och bara bristen på barnomsorg gjorde dessutom skilsmässa omöjligt.
– Men våld och sexuella trakasserier är områden där vi under hösten sett att det finns ett stort jämställdhetsproblem. Och globalt är ojämställdhet ett gigantiskt problem med flickor som inte får utbildning, som blir bortrövade, blir bortgifta, flickfoster som aborteras.
Vad är bäst med att vara kvinna?
– Så tänker inte jag. Barnen är de bästa i mitt liv, men inte för att jag är kvinna, utan för att jag är förälder. Pappor är också föräldrar. Föräldraskapet har inget kön.