Folk i 35-45-årsåldern är ganska svårflirtade när det gäller att hoppa över fredagsmyset i tv-soffan eller parmiddagen där även barnen är välkomna. Många är också trötta efter en veckas slit på jobbet och tidspusslande med fritidsaktiviteter, veckohandling, städning och matlagning. Därför är människor i den här åldern ganska sällsynta besökare vid olika kultur- och nöjesevenemang i Katrineholm. Det har jag konstaterat många gånger. Det är dock inte alls omöjligt att locka ut denna lite äldre, partysugna publik en fredagskväll i Katrineholm. Till exempel kan man boka ett band som Perssons Pack.
Det var en uppspelt och förväntansfull skara som kommit till stadens stadshotell för att se och lyssna på Per Persson och hans Pack. Bandet var stort på 1990-talet när dagens 35-40-taggare var unga, och många av Perssons Pack-låtarna har varit riktigt livskraftiga och har sin publik än i dag. Att det fortfarande finns låtskrivarresurser i Per Persson och att bandet inte bara vilar på gamla lagrar visade bandet för ett par år sedan då man gav ut ett nytt album, Öster om Heden, där den fina sången Bortom Månen och Mars finns med.
De vemodiga texterna i kombination med poprockiga melodier, Per Perssons sångröst och akustiska gitarrkomp, skickligt kryddade med Magnus Lindhs karaktäristiska dragspel, tilltalar både män och kvinnor. Dansgolvet framför scenen fylldes av entusiastiska åhörare i samma ögonblick som bandet ställde sig på scenen, och folk stod kvar där när konserten var slut efter ungefär en timme.
Ett skäl till det är också att bandet är spå tajt att man kan spela med ganska låg volym, vilket gjorde att publiken slapp ringande öron och även kunde föra samtal med gamla kompisar medan bandet spelade.
Jag tycker att "Packets" styrka är texterna och gillar verkligen ett par av gruppens låtar. Per Persson är en bra låtskrivare, och därför kan jag tycka att det är lite tragiskt att låten som de flesta väntade på var Mördar Anders av Cornelis Vreeswijk, som fanns med på Perssons Packs album Svenska hjärtan: svarta ballader och fördömda sånger från 1992.
Själv hoppades jag att Perssons Pack skulle spela låten Tusen dagar, som ursprungligen gjorde som en duett med Per Persson och Jakob Hellman. Den kom som extranummer och bekräftade mitt minne av att det är en av 90-talets bättre svenska sånger.
Konserten blev på det hela taget en rätt lyckad tillställning där både artister och publik tycktes trivas. Lokalen med en scen i det mindre formatet och lagom stort dansgolv framför, passar utmärkt för den här typen av spelning.