I stället för att kliva in i framtiden klev revyn in i en gigantisk discokula, med inspiration från 70-talets "Studio 54" i New York. Det gjorde den rätt i. Medan första akten i fredagens premiär av "Revy 31" var bra, men utan att överraska, växte föreställningen till att mot slutet vara i nivå med fjolårets. Det vill inte säga lite, då 2017 års "Katrineholmsrevyn backar framåt" samlade många av tidigare års favoritnummer.
Tidigt i årets revy kommer en fin hyllning till Gösta Ekman och Hasse & Tage, i den klassiska "Aftonbladet eller Expressen"-sketchen. Lena Sirrewius som den av beslutsångest ridne kvällstidningsköparen sätter helt Ekmans "åla sig ur sitt eget skinn"-kroppsspråk. Sirrewius gör också succé i den roliga sketchen "Black teachers", där hon gör en gammal ilsken NO-lärare som med hiskelig professorsperuk och en cigarett i mungipan ideligen gormar "fattaru?".
Ett radarpar på scenen har Pontus Kinnander och Marcus Enquist blivit. De kompletterar varandra och har var och en utvecklat en komisk tajming som märks mer för varje år. Som skrikande tyngdlyftare i "Såna som låter på gymmet" är de obetalbara. Där kliver gängets nykomling Johanna J:son Lindh fram som den sångstjärna revyn har saknat de senaste åren. Med erfarenhet av att ha körat i Eurovision song contest och spelat i "Mamma Mia - the musical" är hon ett kraftverk på scenen. Som hon sjunger, och vilken publikkontakt hon har. Inte minst i det medryckande numret "Kizungu" är J:son Lindh en stjärna.
Innan revyn är över briljerar Marcus Enquist i en verbalt halsbrytande och roligt bildsatt monolog om en släkts öden och äventyr. Hur han kan hålla den texten i huvudet är en gåta.
Niklas Johansson medverkar inte på scenen i år, men har skrivit flera nummer. Allra bäst är texten i "Vår egen prideparad" (till låten "I will survive") som i sann Johanssonsk anda både skapar en klump i halsen och en liten glädjetår.
Avslutningen är en fartfylld disco- och soulkavalkad som får hela publiken att sluta sittdansa och hoppa upp på fötterna. "Aint´t no mountain high enough" sjunger hela ensemblen och det kan nog ses som ett motto för Katrineholmsrevyn.