Det är rofyllt på Katrineholms kyrkogård. En av de tre hararna som bor här hoppar skrämd i väg då Lars Ståhle och lagbasen Jörgen Smidare visar runt. På Katrineholms kyrkogård finns cirka 4- 500 gravar, men Lars Ståhle, kyrkogårdsföreståndare hälsar fler katrineholmare välkomna.
Med på rundturen är också släktforskaren Marianne Holmberg. Hon har en projektanställning hos Svenska kyrkan för att leta reda på gravrättsinnehavare till gravrätter som gick ut på 1990-talet. Hon har hittills fastställt historien för ett 100-tal gravar.
- Det är ett arbete som tar en väldig tid. Därför bestämde vi oss för att ta hjälp av Marianne, berättar Lars Ståhle.
- En del tror att vi har fel då vi hör av oss. De vet till exempel inte vem deras mormors mormor var. Många tycker att det är roligt att få veta mer om sin släkt och några återlämnar graven till kyrkan då de inte vill ta över gravrätten, fortsätter Lars.
- Sedan 1986 räcker en gravrätt i 25 år. När det har gått 24 år hör vi av oss. Då får man möjlighet att förlänga gravrätten med 15 år till. Allt räknas från den sista gravsättningen, så är det någon mer i familjen som avlider räknar man från det datumet, förklarar han.
- De första 25 åren ingår i den begravningsavgift alla svenska medborgare betalar i skatt. Alla har rätt till en gravplats, oavsett religion.
Kvarter för kvarter, grav för grav gås igenom. Kvarteren som har siffror är från tiden 1896–1940. Efter 1940 fick kvarteren i stället bokstäver.
- Då en grav har blivit återlämnad tittar vi på den och bestämmer om den ska sparas som kulturgrav eller om den ska få ge plats till någon ny, fortsätter Lars.
Mode och regler återspeglas i gravstenarna. Först var det bara de välbärgade som hade råd med en gravsten. Menigheten hade träkors, vilka var tvungna att skötas för att inte murkna. En del gravar är stora, med pampig sten och kätting runt, andra är fattiggravar som ligger med en meters mellanrum. När det gäller de senare kunde man inte bestämma plats eller vem en avliden skulle ligga begravd intill. På 1940-talet började alla få råd att ha en gravsten. På 1970–80-talet började naturstenarna komma.
- Gravplatser är viktiga. De visar att vi bryr oss om dem som har avlidit säger Lars Ståhle.