Men så krångligt det har blivit i trafiken. Egentligen borde det ju vara tvärt om. Min första skogsgröna Datsun 1200, "tvålkoppen" som den kallades och hade registreringsnummer EWE 206 var egentligen trafikfarlig.
Det fanns ingen airbag i bakelitratten, bara ett enkelt tvåpunktsbälte och tillverkad långt innan bokstavskombinationen ABS var uppfunnen för säkrare bromsar. På den tiden var det KD som gällde och inte AC. Alltså korsdrag genom nedvevade sidorutor för att få in lite frisk luft varma sommardagar. Den går inte att jämföra med den välutrustade bil som står på garageuppfarten i dag. Det räcker med att ha nyckeln i fickan och trycka på en knapp för att både låsa upp och starta den. Den blinkar och piper när parkeringssensorerna varnar om jag kommer för nära ett föremål framför eller bakom. I taket sitter det knappar till vägassistans och SOS om olyckan skulle vara framme. För att inte tala om den underbara automatlådan som gör kopplingspedalen överflödig och navigationssystemet som hittar varje till varje adress i hela Europa.
Men vad spelar teknik för roll när det finns gatuingenjör som, tycks det, jobbar efter parollen "varför göra något enkelt när man kan krångla till det". Förr var det bara fyra hastigheter att hålla reda på – 50, 70, 90 och 110. Nu är det tio och med jämna mellanrum placeras hastighetsskyltar med olika siffror ut. Ibland undrar man om det är på pin kiv, liksom bara för att förvilla.
Det nya med 40 i Katrineholms tätort är dock inget problem. Fortare går det ju inte längre att köra efter alla avsmalningar och gupp, gärna flera i samma korsning. Jag tvivlar på att det alltid är så effektivt. Hemma på gatan skedde en enda olycka, ett rådjur blev påkört, innan det kom upp farthinder – ologiskt placerade där sikten är som mest skymd. De enda som tjänat på det är verkstäderna som får ta hand om plåtskadorna efter alla påkörda stolpar.