Den etthundraförsta av Julitafestivalens konserter genom åren. En pianokvintett. Musik av två förhållandevis okända tonsättare. Anton Arensky (1861-1906) och Ferdinand Hiller (1811-1885). Den senares musik förmodligen aldrig spelad i Sverige. Förväntningarna högt ställda. Skulle de infrias?
För artonde året i rad bjuder Carl Pontén på internationellt högstående musik under Julitafestivalen. Klassisk kammarmusik med artister som i de allra flesta fall har handplockats ur Ponténs egen, privata adressbok. Kvaliteten kan sägas vara garanterad redan på förhand. Och visst var det hög klass på framförandet även i söndagens konsert, den tredje i årets upplaga av Julitafestivalen.
Quintetto AKHAR har tagit som uppgift att framföra verk av tonsättare som inte tillhör översta toppskiktet i det allmänna medvetandet; Mozart, Brahms, Beethoven och Haydn, är namn som man omedelbart förknippar med stor konstmusik. Och det med rätta. Det finns så klart en anledning till att de lever vidare och spelas genom årtiondena. Just därför är det intressant att lyssna på musik som av sin samtid betraktades som lika stor som den som faktiskt blev tidlös.
Ferdinand Hiller var samtida med Chopin, Liszt och Mendelssohn. Men Hillers musik har hamnat i skymundan vid sidan av de mer namnkunniga kompositörerna. Var hans musik då så mycket ”sämre”? Quintet in G for pianoforte and stringquartet, Op. 156, som framfördes i söndags skulle ge svar på frågan.
Hillers musik är komplex och infallsrik. Det finns ingen klar harmonik eller melodik. Varje sidospår utforskas och Hillers nyfikenhet tar honom på vindlande utflykter. Man får inte glömma att han var en upphöjd pianovirtuos och det återspeglas också i musiken.
Det är spännande att höra vart han är på väg. Den tredje satsens pizzicatouppslag är typiskt för Hiller tycker jag. Ett infall som måste följas.
Efter paus följde musik av ryske tonsättaren Anton Arensky. Med ett mycket mer explosivt anslag och en klarare tråd i sin musik blev Arensky en positiv överraskning. Det ryska tonspråket tilltalar mig. En underbart vacker cellolinje i tredje satsen fick håret att resa sig på underarmarna.
Den nybildade Quintetto AKHAR har inte hunnit spela ihop sig till sin fulla potential. Stråkklangen svajar ibland och jag kommer på mig själv med att försöka hitta den svaga länken i kedjan. Det tar ner helhetsintrycket. Men det fanns stunder av ren magi. Ett stort plus också för att de lyfter fram de mindre kända tonsättarna.
Frågan är då: Vilken nutida musik kommer att leva vidare och spelas tvåhundra år från nu. Svaret är naturligtvis enkelt: Det får jag aldrig veta!