Ett fyrtiotal tappra kom på söndagkvällen när The Culture House på Amazon i Flen gjorde debut som gästspelsscen med en nyskriven timslång opera till musik av två kvinnliga tonsättare från barocken, Antonia Bembo och Jacquet de la Guerre.
Båda var skyddslingar till Ludvig XIV, uppburna av sin samtid men senare förpassade till glömskan som många kvinnliga konstnärer.
Uppsättningen i regi av Helena Röhr är långt från det överdåd man förknippar med Solkungen och Versailles och kostymerna av Bente Rolandsdotter talar samma avskalade språk, svarta nattlinnen, grå underställ av den sort de flesta av oss behöver så här års. Guldet i Versailles blir ett par nävar konfetti och parkettgolven Ikeapallar.
Handlingen utgår från Antonia Bembos livsöde, flykten från en våldsam man, vilket på den tiden givetvis innebar lämnade barn, vilka antyds i form av lindebarn på scenen.
Christina Larsson Malmberg är Antonia Bembo, eller strängt taget vem som helst i vilken tid som helst som slitits mellan skapande och familjeplikter, passion och konst. Martin Vanberg är omväxlande den kvävande maken, den betydligt mer upplyftande älskaren men kanske framförallt i många partier helt enkelt en manlig dubblett av Antonia. Händelseförloppet är öppet för tolkningar.
Barockmusiken knyts samman av elektronmusik och tonsättaren Mattias Petterson har sökt det nutida samtidigt som allt bygger på den melankoli han tyckt sig finna hos Antonia Bembo.
När uppmärksamheten vänds till de övergivna barnen åstadkommer de tre barockinstrumenten violin, cello och luta något som liknar krigslarmet ”Hesa Fredrik” blandat med barnskrik. Men vemodet bryts ibland av de la Guerres lite muntrare musik, spelat med humor av Catalina Langborn, också en av de drivande bakom projektet och gruppen.
Emma Broströms libretto är glasklart begripligt från ”Hur kan jag bli mig själv… utan ett eget rum” via ”Jag har blivit någon annan som jag inte alls vill va” i det dåliga förhållandet, till ”känner kärleken så nära” (en bedårande diskbänkrealistisk striptease med långkalsonger av hela ensemblen) och avslutande ”ge oss tillbaks de toner som levt allt för kort”.
De avslutande ariorna av Bembo framförs dock på originalspråken italienska och franska. Och om det är bra eller inte beror nog mest på om man är där mest för musiken eller för teaterupplevelsen.