The Clash: The Guns Of Brixton
Sista dagarna på sommarsemestern är det dags att fundera över sitt karriärval. Är det värt att gå tillbaks till jobbet eller tid att göra något nytt?
Om man vill kalla sig musikjournalist här i landet verkar det finnas tre varianter. En väg är att vara den som springer på konserter, festivaler och releasepartyn och träffar artister för kvartslånga hotellintervjuer. Alltså är man egentligen mingelreporter, ingen seriös journalist.
Annars kan man skriva musiktips i spalter och krönikor för att visa vilken exceptionell smak man har. Något som antagligen mest avslöjar att man i hemlighet gärna vill bli den nye Göran Greider, alltså någon som kan försörja sig på att sitta i en massa paneler och bara häva ur sig åsikt efter åsikt om allt och alla.
Eller så kan man skriva extremt långa, akademiska, välskrivna, men ack så könlösa artiklar om coola popband från London som man gärna vill hänga runt och bli "vän" med. Så samlar man ihop några kompisar och gör en snyggt designad tidskrift som få köper och ännu färre orkar läsa.
Vill man något mer med sitt yrke, som att nå in till och beskriva kärnan av rockmusiken är det svårare. För det har redan en av de mest legendariska musikjournalisterna gjort. Eller rättare sagt så har en ung kvinnlig skollärare som han pratade med gjort det. När Lester Bangs – för musiktidningen New Musical Express år 1977 – följde och försökte beskriva varför The Clash var en så otroligt viktig grupp fångade den läraren det klockrent. Lester Bangs frågade varför hon gillade The Clash och hon svarade: "Because they make me jump up and down". Så enkelt är det.
Jag tycker synd om människor som inte fått uppleva den känslan, den att musiken får dem att vilja hoppa, studsa, dansa. Det är klart att sådana människor får för sig att hitta på saker som FRA, slår kvinnor och startar krig.
Moa: DanceSingDreamSmellTasteFuck
Får inte Moa Holmsten dig att vilja hoppa upp och ned, studsa vilt, dansa ännu mer furiöst och leva – då har du problem. Hon och hennes band fångar nämligen själva andemeningen i uttrycket "fånga dagen". Alltså att leva här och leva nu, och det på ett särdeles intensivt vis.
Promise And The Monster: The Delusioned And Insane
Skörden blir sällan den man tänkt sig. Allt som växer heta sommarnätter ska ändå vissna. Ingen beskriver den brutala vetskapen lika skirt och skrämmande som Billie Lindahl, eller Promise And The Monster som hon också kallar sig. Raderna "Their blood has turned into glass... they will not recover" kommer från hennes hjärtskärande vackra låt The Delusioned And Insane.
Destra Garcia: Bacchanal
Fast när det känns rejält visset brukar något börja gro på nytt. Mystiskt nog. Så om 15 år kanske du sitter där i solen. På Trinidad. Funderar på vad du ska bära på nästa karneval. Black metal-utstyrsel eller något mer traditionellt. I högtalarna ljuder förstås något spår av soca-drottningen Destra Garcia. Kanske den gamla partyhiten Bacchanal som alltid får tappade sugar att återvända. Destra Garcia uppträder förresten på jättefestivalen för karibisk musik, Antilliaanse Feesten, i belgiska Hoogstraten om ett par veckor. Vi kanske ses där.
The Clash och Promise And The Monster går att lyssna på via Spotify. Moa har en egen Myspace-sida. Det har Destra Garcia också, plus att soca-drottningen går att lyssna på via iLike.