Jag kan inte låta bli att berätta för er om veckans förstasida i den socialdemokratiska tidningen för partimedlemmar, aktuellt i politiken. Enligt förutbestämd mall ligger bland annat en krönikehänvisning på sidans topp. Rubriken citerar inte krönikören, utan konstaterar: S i Stockholm bara fjärde största parti.
Huvudnyheten därunder har en så kallad dragarbild föreställande en brett leende Mona Sahlin och bakom henne in likaledes, om än mindre brett leende Marita Ulvskog. Rubriken citerar Mona Sahlin och omges för tydlighets skull med vederbörliga citattecken: ”Det bådar gott inför valet 2010”.
Jag studerar aip:s etta en gång till. Och än en gång. Ser jag verkligen rätt? Alltså, i en rubrik, överst på ettan konstateras tydligt och klart att S i Stockholm (i EU-valet) bara är fjärde största parti. Partiledaren kommenterar: ”Det bådar gott..”
Tanklöst slarv?
Av egen erfarenhet vet jag att det kan bli väldigt tokigt om olika medarbetare, utan tillräcklig kontakt med varandra, gör rubriker till olika saker. Tidspressen när deadline närmar sig kan leda till att en redaktion slarvar med den övergripande, sista kontrollen. Det har hänt mer än en gång att jag tvingats försöka förklara för läsare, att någon konstighet i nyhetsrapporteringen – som uppfattats som en underliggande åsiktsbildning, medveten provokation eller liknande – tillkommit av enbart layoutmässig tanklöshet, tekniska begränsningar eller någon annan olycka.
Ändå frågar jag mig, kan den till synes interna provokationen mot Mona Sahlin på aip:s förstasida verkligen bara vara en följd av en partitidnings redaktions tanklösa slarv?
Krönikan, som den övre rubriken hänvisar till är författad av Jonas Morian. Han är en debattglad S-märkt frilansskribent och ordförande i Socialdemokratiska pressföreningen. Han delar inte sin partiledares glädje. Han skriver: ”Att Socialdemokratin i Stockholm bara är fjärde största parti – efter moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet – kan inte sägas vara annat än katastrofalt.”
Inte heller chefredaktören och ansvarige utgivaren, Eric Sundström, delar partiledarens glädje även om han inte uttrycker sig lika tydligt som krönikören. Rubriken till den av redaktören signerade ledaren lyder: ”Bättre än fruktat men ingen succé”.
Förlorad kontroll
Eric Sundström är också aip:s vice verkställande direktör. Jag undrar vad vd tycker om vicens redaktörskap? Ansvarige utgivaren är förvisso suverän att bestämma om vad som ska publiceras. Men hur det än förhåller sig är vd i andra avseenden ändå vice vd:s chef. Ingen kan ju förmena ens en verkställande direktör att ha en egen åsikt om vad det än månde vara. Det är vanligt fungerar ofta bra i vår bransch med ett tudelat ledarskap mellan redaktör och direktör. Eftersom ansvarsfördelningen är tydlig behöver man inte alltid ens ha lika åsikter. Men mellan direktör och direktör är det nog bra med åsiktsgemenskap. För underdirektörer brukar det vara säkrast att inte avvika för mycket från högre direktörers sätt att tänka.
Det finns en något pikant anledning till att fundera lite över den eventuella åsiktsskillnaden mellan aip-direktörerna. Verkställande direktören i aip media heter nämligen Bo Sahlin. Just det, han har en fru som heter Mona, Mona Sahlin.
Saken blir knappast mindre pikant även den senaste utgåvans förstasida vara en slump till följd av redaktionens slarv. Det handlar ju, som sagt om en ren partidning. Ett sådant slarv av ett partiorgan, som ges ut av ett bolag för vilket partiledarens äkta make är vd och koncernchef, är uppseendeväckande. Lindrigt uttryckt. Om det, vilket många S–medlemmar säkert tror, i stället är en medveten provokation verkar det faktiskt som om ledningen redan förlorat kontrollen.
Vettiga argument
Färska opinionsmätningar visar nu också att förtroendet för Mona Sahlin sjunkit – just till följd av hennes kommentarer om resultatet av valet till EU-parlamentet. Risken är nu, att även om Mona Sahlin plötsligt skulle göra ett i saklig mening väldigt klokt uttalande skulle S-medlemmarna ändå uppfatta det som en dumhet.
Så tycks läget vara i Vingåker just nu. Jag satt i måndags kväll i Åbrogården i Vingåker och bemödade mig om att, begränsad endast av min egen förmåga, så sakligt som möjligt analysera vad det politiska etablissemangets röster egentligen sade när de talade.
Med undantag av Camilla Anglemark (S), som i stället för att svara ja eller nej (eller möjligen både ja och nej, vilket jag till slut tror mig ha listat ut att hon egentligen ville ha sagt) ansåg sig tvingad att två gånger läsa upp en lång, byråkratiskt formulerad harang, fann jag inläggen och argumenten för det mesta sakliga, logiska och informativa. Alltså vettiga.
Att beslutet sedan blev det värsta möjliga – i praktiken omedelbar skolnedläggning med prövning av den mycket starka opinionens önskemål först när det är för sent – kan ses som en annan sak, som jag kanske får anledning att återkomma till.
En vilsen röst
Hur det än är så har ett stort antal kommunmedlemmar i ytterområdena från början känt sig fullständigt överkörda i skolfrågan. I det fallet har opinionen inte fel. Att Viking Jonsson (S) inte förstår det, eftersom etablissemanget resonerat så länge om att det kanske skulle bli nödvändigt att lägga ner, tydliggör det verkliga demokratiska problemet. Etablissemanget och folket lever i olika världar!
De sakliga argumenten i Åbrogårdens talarstol hördes inte utanför sessionssalen. Lennart Öhman (S) framstod i den här salen mest som en visserligen ljudlig, men ensam och vilsen röst från öknen. Martin Larsson (VTL) pratade så mycket om allt möjligt att ingen till slut orkade bry sig om honom.
De många, så länge oroliga människorna i Högsjö, Baggetorp och Österåker, som engagerat sig, gått in i partiet för att få inflytande som de inte fått – i varje fall inte hunnit få – hade i avgörandets stund reducerats till ett papper med 800 namnteckningar som i lagstadgad korrekt ordning skickades till kommunstyrelsen för beredning. Det var etablissemangets session. Opinionen var utanför.
Det mentala avståndet mellan väljare och valda är tydligt. Aip:s etta visar att det inte bara gäller Vingåker.