Hon ser lite förvirrad ut till en början. Står och kisar mot solen klädd i svarta, Converseskor, solglasögon vilande på huvudet och med en filmkamera i handen.
Det är måndagsförmiddag och 42-åriga Narmin Heydarnezhad är en av de nyinflyttade i Vingåker som gärna vill åka med på rundturen. Hon hade skummat igenom informationen som ramlat ner i brevlådan för ett par veckor sedan med glömt bort att anmäla sig.
– Det är inga problem, du får plats i bussen, säger Jörgen Larsson (S), vice ordförande i kommunstyrelsen. Han är med och informerar om kommunen tillsammans med guiden Ove Carlson.
– Jag har bott i Vingåker i 49 år så jag har en del att berätta, säger Jörgen Larsson.
Inte van med vida ängar
Narmin Heydarnezhad stiger på bussen med tonade rutor bland de övriga 30 nyinflyttade Vingåkersborna. Bussen slingrar sig fram på krokiga 70-vägar bland ängar med röda gårdar och flaggor som vajar lojt i vinden. Här finns mycket hjort och ekar, berättar Ove Carlson. Bladen på björkarna är gröna och glänsande.
Narmin Heydarnezhad är inte van vid så många gröna blad och så vida ängar. Hon kom från Iran till Sverige i november förra året för att jobba som arkitekt i Vingåker.
– I Iran finns det mer berg, förklarar hon. Eftersom det var snö och kallt när hon flyttade till Vingåker har hon inte hunnit se så många platser i kommunen. Trots att hennes svenska är långt ifrån perfekt försöker hon hänga med så gott hon kan när guiden pratar i mikrofonen. Narmin Heydarnezhad tar tillfället i akt för att lära sig så mycket hon bara orkar.
– Här till vänster bor Roger Pontare, säger Ove Carlson och pekar mot ett stort hus.
Stopp vid Kalkbrottsutkiken
Flera passagerare mumlar och tar kort. Efter ett par minuter säger Ove Carlson:
– Slalombacken. Finns det något mer ödsligt än en slalombacke om sommaren? Den är kanske inte så jätteimponerande nu men om vintern är det många som åker i vår fina backe. Här finns också många tävlingar; VM till exempel, alltså Vingåkers mästerskap.
Ett par resenärer iklädda rutig skjorta, strumpor och sandaler skrattar. Bussen med de tonade rutorna åker vidare mot Kalkbrottsutkiken där det är stopp i tio minuter. De flesta fotograferar utsikten.
Så kliver de på bussen igen och åker vidare mot Hjälmargården för en längre rast och chans till mer information.