Den har verkligen gjort sitt nu. Dragkedjan har gett upp. Fodret är trasigt så till den milda grad att ibland går ena armen vilse inne i det. Samtidigt blir hålet på baksidan av ena ärmen bara större och större. Släpp taget om mig, skriker den från kroken i hallen.
Men hur ska jag kunna göra det när farbror Rimfrost står på trappan varje morgon och envisas med sin falsksång vers efter vers. Ungefär samtidigt konstaterade Sveriges Lantbruksuniversitet att våren inte har varit så här sen på 100 år. Jo tack, jag har märkt det.
I fredags, dan före dan, kändes det värre än vanligt. Den iskalla vinden blåste in genom ena örat och ut genom det andra. Jag drog det som fortfarande återstod av vinterjackan tätare om kroppen och kisade genom duggregnet på den fyrbenta varelsen framför mig som visade vägen hem så fort som möjligt.
Jag längtade efter tussilago i dikeskanten och att få odla fräknar på näsan. Jag till och med längtade efter den lillaluktande doften av skor som klafsat runt på geggig fotbollsplan, konstaterade jag när jag gick förbi skolans gräsplan
Så kom äntligen dan. När solen värmde, när vinterjackan byttes ut mot en fleece, när det gick plötsligt gick att byta tak på mitt lilla trädgårdskrypin och när fingrarna inte längre blev blåa av att plantera pärlhyacinter i en korg.
Jag ville aldrig att den skulle ta slut, den där helgen. Och jag ville absolut inte återvända in i den slitna vinterjackan.