Tacka Knut Barr och Föreningen kalklinbanans vänner för det. Det är tack vare dem som historien om världens en gång längsta industrilinbana till sist har tecknats ner och tryckts upp.
Med anledning av det, besökte en nöjd och mäkta stolt Barr på måndagen Vingåkers bibliotek. Han kom för att berätta lite om innehållet i den nyligen utgivna boken, sälja några exemplar och träffa andra vänner av banan mellan Forsby och Köping.
Barr har skrivit boken på uppdrag av Föreningen kalklinbanans vänner. När han blev medlem i början på 2000-talet återknöt han till en gammal vurm för den drygt fyra mil långa linbanan mellan brottet i Österåker och cementfabriken på andra sidan Hjälmaren.
– Det har varit ett jätteroligt arbete. Jag hade egentligen inte tänkt skriva någon bok, men har hela tiden av eget intresse fotograferat banan och tagit reda på så mycket om den jag kunnat.
Författaren bor i Kungsör, vars stads historia han tidigare skrivit med samma ideella glöd. Men han är uppvuxen i Julita och hörde ofta varningssirenen ljuda för sprängningarna en mil bort. Han fascinerades av att se linbanekorgarna glida över vägen i Gimgöl.
På så sätt har han fått kalkbrottet och linbanan i blodet, trots att han aldrig arbetat där själv.
”Kalklinbanan – från kalkbrott till fabrik” är den första boken i sitt slag som berättar kalklinbanans historia: från att den började byggas under det brinnande andra världskriget till den att den togs ur bruk 1997.
Barr har dokumenterat bygget, industriprocesserna och arbetsvillkoren för dem som kalkbrytningen sysselsatte. Boken är kryddad med anekdoter och händelser som ska locka fler än de redan invigda att läsa.
Även rivningen är förstås dokumenterad. Den sörjs av många linbanevänner. Omkring ett dussin av dem kom till biblioteket för att höra Barr berätta. Föreningens Klaus-Jürgen Schmidt tvingades till slut lägga band på sin entusiastiska skribent:
– Berätta inte allt! Då köper de inte boken.