Sen till yogaklassen och jag får ta den enda lediga mattan. I mitten. Hjärnan börjar snurra: "Jag står ju alltid utmed väggen för det är så skönt under balansövningarna att kunna ta stöd", "Jag behöver ju stöd", "Hjälp! Hur ska det här gå?"
Efter att med varierande smidighetsgrad ha avverkat ställningar som krigaren, delfinen och gudinnan är det dags för örnen. Stående på ett ben ska man slingra det lyfta benet om det stående, och framför bröstet ska armarna slingra sig om varandra. "Hjälp! Var är min vägg?" Väggen som jag brukar dutta med en eller flera fingertoppar på, och som gör mig trygg bara genom att stå där. Jag känner mig som en bambi på hal is, eller som fågelungen som blivit puffad ur boet.
Men jag står på ett ben. Och jag slingrar med armar och ben. "Och hjälp! Jag kan!"
Efter det försöker jag vara i god tid till yogaklassen. Och jag vill så gärna gå till "min" matta, den utmed väggen. Men jag väljer den i mitten.