Det är fredag kväll i januari. Jag befinner mig på rockklubben Debaser Strand på Söder i Stockholm. Jag är klädd i svart, håret står på ända och kring ögonen har jag målat frikostigt med svart kajal.
Jag har precis sammanstrålat ett rätt stort gäng kompisar som jag lärde känna åren runt 1980 i Flen. Vi är här för att uppleva rock 'n' roll live.
Det märkliga är att året är 2019. Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara 1985. Det är samma människor, samma kvarter (jag bodde i Hornstull då), samma klädkod och lika kul. Och om jag hade oroat mig för att jag skulle känna mig för gammal hade det varit onödigt.
För där ser jag en grånad Jocke, trummis i legendariska garagerockbandet, och där kommer Henrik, singer/songwritern från Hägersten med uttunnad kalufs. Det jag inte ser är särskilt många unga människor. Om jag räknar bort dem som tog emot min kappa i garderoben verkar medelåldern ligga på 46 år.
Jag tänker inte så mycket på det förrän några veckor senare när jag går på ett seminarium under Folk och Kultur i Eskilstuna, som jag hoppas ska handla om en av mina kulturpolitiska hjärtefrågor: att folk ska ha möjlighet att uppleva kicken och glädjen i att se bra rock- och popmusik live.
Intresset för denna fråga verkar inte särskilt stort. Bara en handfull personer vill lyssna på panelen som satts ihop av Studiefrämjandet och organisationen Svensk Live. Eftersom panelsamtalet fått titeln "Hur säkrar och främjar vi ett levande och utvecklande regionalt kulturutbud av popmusik i hela Sverige?" är det kanske inte så konstigt.
Den som gillar pop, punk, hiphop, EDM eller rock vill väl knappast bli en del av "ett levande och utvecklande regionalt kulturutbud". Men vad det handlar om är att Svensk Live och Studiefrämjandet vill lyfta fram och problematisera är det faktum att stora delar av det svenska populärmusiklivet går på knäna ekonomiskt.
Visst finns det i Sverige en stor och stark bas i form av kultur- och musikskolor, folkhögskolor och studieförbund, som utbildar och hjälper blivande artister och band med utrustning, möjlighet att spela in och spela live inför publik. Dessutom finns ett näringsliv i toppen. Där hittar vi stora företag typ Live Nation, som ordnar arenakonserter och artister som Håkan Hellström, Robyn och Zara Larsson. Men däremellan finns en kader av artister och arrangörer som inte får ekonomin att gå ihop utan måste ha brödjobb vid sidan om för att försörja sig.
En lösning är att rock- och popgenrerna i större utsträckning än i dag skulle komma i åtnjutande av de stöd som samhället ger till kulturen. Men i det långa loppet måste man också i mellanskiktet hitta till den unga publiken.
För är det en sak som slå mig när jag är ute och bevakar konserter är det att publiken ofta är i min egen ålder.
Många ungdomar går på arenakonserter - men ser aldrig nya eller lokala artister live.
Jag har inga svar på hur det ska gå till. Kanske kan offentliga regionala kulturaktörer som Scenkonst Sörmland skicka ut rockband och popartister på skolturnéer? För om man kan boka rockabillygänget Fatboy till 20 spelningar på äldreboenden, skulle man väl kunna beställa skolkonserter av det gamla garagebandet The Nomads?