Jag har sett att det finns ett engagemang i och om EU – till och med i Katrineholm! Visserligen inte hos så många, men de som har det är väldigt starkt engagerade. Det underliga, för mig en aning besvärande, är att heta engagemang jag märker nästan uteslutande finns bland EU-motståndarna.
Har ni tänt på att det i dag, den 9 maj, är Europadagen? Meningen är att vi ska fira den. Det tror jag inte vi gör. Inte ens vi som gillar idén med EU.
Några EU-motståndare har skrivit engagerade anti-EU kommentarer i min blogg. Men ingen EU-anhängare har brytt sig. Det kan förstås ha sin särskilda förklaring: det verkar som om jag i min blogg trampade på några väldigt ömma tår. Det var inte min avsikt att göra någon illa, men min kortkommentar tycks ha gjort ont.
Tillåtet dåligt
Jag noterade att två svenska partier inför EU-valet om en knapp månad har ett gemensamt mål: Sverige ut ur EU. Och så gjorde jag en liten dragning och kallade dem ”De förenade ytterligheterna”. Det var en dålighet av ett slag jag tänkte man kan tillåta sig. Åtminstone i den bloggvärld jag numera försökt fuska lite i.
Det är, om någon skulle ha missat det, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som går till EU-val med kravet att Sverige ska ut ur EU. Eftersom Sverigedemokraternas partiledare och toppnamn på listan till EU-parlamentsvalet besökte Katrineholm i veckan ägnade jag några bloggord åt just den saken. Det var känsligt.
Genast inflöt kommentarer om att vissa andra partier, Folkpartiet inte minst, hade mycket mer gemensamt med Sverigedemokraterna än Vänsterpartiet. Men även om så skulle vara fallet, vad har det med kravet om utträde ur EU att göra?
Min subjektiva bild
När jag tar del av utträdespartiernas budskap ser jag framför mig en drömlik, ideal, helsvensk folkhemsidyll av 50-talsmodell på en isolerad ö till vilken inga dåligheter från resten av världen når.
Observera att jag inte påstår att det här är V:s och SD:s gemensamma budskap. Det är bara min personliga, subjektivt upplevda bild av budskapet. Alternativet skulle vara ett Sverige omgärdat av höga murar med några få, effektivt övervakade mindre portar.
Jag har hört Sverigedemokrater hävda att det i Sverige, som en konsekvens av EU-medlemskapet, i princip råder fri knarkhandel. Orsaken skulle vara att det inte finns någon gränskontroll. Men att tullkontrollen vid gränserna tagits bort betyder inte att kontrollen av olagligheter upphört. Numera kan en smugglare åka fast var som helst. I något fall kan kontrollen till och med te sig överdrivet nitisk. Som när jag själv för en tid sedan misstänktes för någon sorts smuggling och haffades av några, visserligen till synes amatörmässiga men ändå riktiga, tullpoliser på flygplatsen i Strasbourg.
Mannen i kofta
Tillsammans med några kolleger kom jag närmast med planet från Paris till Strasbourg en eftermiddag i februari. På väg mot taxibilarna springer en man klädd i stickad vardagskofta ifatt mig, pekar på mig – lite nervöst, tycker jag – och mumlar något som jag inte hör eller åtminstone inte förstår. Liksom mina kolleger tar jag för givet att mannen raggar kunder till sin svarttaxi och skyndar vidare mot de ”vita” taxifordonen alldeles i närheten.
Mannen med koftan talar franska, gestikulerar allt mer intensivt, pekande på något slags id-kort som han har hängande på ett snöre om halsen. Varken jag eller mina kolleger kan på två meters håll läsa den lilla skrivmaskinstexten på den till synes provisoriska id-handlingen. Vi fyra i den misstänkta smugglarligan vägrar fortfarande att följa med koftmannen. Han kallar på förstärkning. Förstärkningen, klädd i vanlig grå dunjacka, håller sig på viss distans men vi börjar fatta att det kanske trots allt är bäst att följa med.
Plötsligt har mannen i koftan lärt sig engelska och kommunikationen fungerar något bättre. Han kräver att få titta i min väska och mot mina kollegers bestämda inrådan säger jag att jag accepterar kravet. Jag är inte upplagd för mera bråk efter en på grund av snöoväder sju timmar lång resa från Arlanda. Mina kolleger följer med när jag leds genom långa, smala korridorer till flygplansbyggnadens bortre del.
Spänd tystnad
Inne i ett synnerligen påvert inrett kontorsrum får vi en rejäl utskällning. Vi är nu misstänkta för att ha försökt smita undan den franska tullpolismyndigheten. ”Koftan” blir inte precis gladare när en av kollegerna ryter tillbaka:
– Då får väl myndigheten tala ett språk som går att begripa!
En annan av de närvarande kollegerna är dotter till en före detta och troligen blivande EU-parlamentariker och har varit med förr. Hon föreslår att vi alla ska legitimera oss med våra presskort. Det gör vi. ”Koftan” studerar våra presskort under spänd tystnad. Frågar, nu med uppgivet tonfall, vad vi gör i Strasbourg. Vi säger som det är, att vi ska bevaka EU-parlamentets session.
Jordens paradis?
Plötsligt får vi gå. ”Koftan” brydde sig inte längre om att få se innehållet i min väska.
Det finns alltså en kontrollapparat. Även om professionaliteten i det här fallet kan diskuteras. Till slut behövde vi ju inte ens muta ”Koftan” för att komma igenom, undrande över vad vi egentligen misstänktes för. Vi frågade flera gånger. Men det fick vi aldrig veta.
Det finns mycket som inte är bra i EU-politiken och byråkratin är som den är. Men så är det med den nationella svenska statsapparaten också. För att inte tala om kommunalpolitiken och byråkratin i Katrineholm eller Vingåker. Men jag vill inte ens gå ur landstinget, så länge det finns.
De som vill att Sverige ska gå ur EU vill det, antar jag, för att de tycker att EU är rena eländet. Men eländet är ju kvar även om vi går ur. Utan att vi då kan göra något åt det!
Ingen gräns- eller tullkontroll i världen, hur mycket bättre än Strasbourgs den än skulle vara, kan skydda oss mot omvärlden och göra ens Sverige till jordens enda paradis.