Ibland kan det vara riktigt roande att fÄ en frÄga som man i ett sammanhang absolut inte förvÀntar sig. En frÄga som dessutom avslöjar att frÄgestÀllningen varit upp för dryftande i ett eller flera sammanhang.
Jag har vÀl dragit lite av en turlott i det genetiska lotteriet nÀr tvÄ mÀnniskor blir sammen och barn blir till.
Mor min Àr blir 83 till hösten, och ser vÀl inte en dag Àldre ut Àn nÄgonstans pÄ övre sextioskalan. Syrran Àr över 60, och nÀr vi skulle fira hennas 50-Ärsdag pÄ lokal, gick krögaren, efter en synlig förvirring över att ingen sÄg ut som just 50 Är, fram till morsan, dÄ 72 Är, och gratulerade till den stora dagen.
NÄvÀl. Ju Àldre jag blivit har mÄnga kamrater runt mig ökat midjemÄttet markant samtidigt som hÄrfÀstena försvunnit allt lÀngre nerÄt nacken och fordom blont och brunt har blivit grÄtt i det som nu finns kvar.
Men inte pÄ mig. Om Àn inte lika tjockt hÄr och nÄgot uttunnat sÄ sitter hÄret i stort dÀr de alltid suttit, och Àr i stort lika brunt som förr, men med nÄgra grÄa hÄr hÀr och dÀr.
SkÀggstubben har lÀnge varit frÀmst grÄ.
FrÄgan som kom, som jag nÀmnde inledningsvis, stÀlldes av en framtrÀdande politisk profil nÀr jag besökte S-huset 1 maj under frukosttuggande och andra viktiga förberedelser inför avtÄgandet med plakaten.
FrÄgan löd:
"BÀck! FÀrgar du hÄret??".
Svaret pÄ det var och Àr nej. Men det slog mig senare att varför inte? Kanske ska ta och just fÀrga hÄret. Bara för att jag Àr ganska trött att se samma figur glÄmandes i spegeln varenda eviga morgon. SÄ nu gÄr jag i fÀrgastankar. Och dÄ menar jag inte en fÀrg som Àr snarlik den jag nu har, utan en radikal scenförÀndring kan vara att vÀnta framöver.
Passar vĂ€l bra nu nĂ€r jag snart tar semester och drar ivĂ€g till Ăsterlen pĂ„ en vecka och senare en vecka i Göteborg, min kĂ€ra hemstad. SĂ„ nĂ€sta gĂ„ng nĂ„gon eventuellt frĂ„gar om jag fĂ€rgat hĂ„ret sĂ„ vet jag att jag uppenbarligen inte fĂ€rgat det tillrĂ€ckligt.
Just saying.