Katrineholms Musikkår
Dirigent: Ulf Ljunggren
Solister: Jessica Tegnemyr, sång; Lars-Inge Larsson, trumpet
Musikens Hus
Av Sven Bertilsson
Det var ett blandat program som Katrineholms Musikkår bjöd på vid söndagens konsert i Musiken Hus. Med trivselfaktorn som röd tråd i en konsert vilken tog avstamp i klassisk musikkårsmarch och avstickare till den amerikanska södern, med mycket storbandskänsla och tryck, kan det även konstateras att Katrineholm har ett sångfynd i Jessica Tegnemyr.
Ulf Ljunggren sätter en filantropisk prägel på orkestern. Ett slags feelgood som är mycket behagligt. Både som dirigent och presentatör har han en tillbakalutad inställning som gör att allt ser så enkelt ut. Det är det naturligtvis inte. Det krävs noggranna förberedelser och ett genuint kunnande för att få till det. Ett program som innehåller 15 olika musikstycken innebär över en timmes konstant musik. Om man då tänker sig att en partitursida tar ca 30 sekunder att spela, så förstår man att det är mycket musik som ska instuderas och sitta i ryggraden.
Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon stor beundrare av musikkårsmusik. Men det är ändå något med klangerna som är inspirerande. Bleckblåsets tyngd, via klarinetter i träblåset till flöjter och trumpeter. Det är i laborerandet med dessa ingredienser som en mycket intressant ljudbild uppstår. Söndagens konsert gav goda smakprov på detta.
Musik av Gershwin i ett medley av melodier ur Porgy and Bess. Vals i lekstugan, av Jularbo junior, Eberhardt Jularbo. My special angel, av Duncan Jacobsson. Den sistnämnda med ett fint trumpetsolo av Lars-Inge Larsson. Larsson har en mycket angenäm ton som måste omnämnas.
Men riktigt ville det inte lossna förrän i det pärlband av Chaplinmelodier, i ett arr av Warren Barker, som följde. Det handlar ju så klart ofta om arren. Warren Barker är inget känt namn för mig men en googling fick ett stort antal träffar. Född i Oakland, Kalifornien 1923 skrev han otaliga arrangemang för både tv och film. En välmeriterad penna med den där amerikanska touchen som faktiskt är nödvändig när det gäller storbandsmusik. Svängigt och välklingande. Warren Barker dog 2006, men har lämnat ett rejält avtryck efter sig.
Leroy Anderson är ett annat intressant namn som ständigt återkommer. Han är svenskättlingen som gjort sig odödlig med sin egensinniga musik. Mest känd är säkert The Typewriter, med en skrivmaskin som huvudinstrument. Men även julsången Sleigh ride, klingar välbekant. Musikkåren bjöd på The Waltzing cat, med orkestermedlemmarna som skällande hundar! och Serenata, före paus.
Jessica Tegnemyr var en mycket trevlig bekantskap. Vilken fin röst och trevligt med en originallåt - skriven av Jessica själv och kompisen Lovisa Krantz.- By my Side, som gjorde ett stort intryck. Jessica sitter i trumpetsektionen i musikkåren. Här tog hon steget fram och sjöng dels den egna låten och en fin tolkning av La vie en rose. Bra gjort av Ulf Ljunggren att locka fram detta guldkorn. Mer av Jessica vill vi ha.
Inspirerande, är alltså summan av kardemumman. Musikkåren skulle lätt kunna ta sig an lite originalarr med lokal anknytning. Ulf Ljunggren nämnde Ola Halvarsson som potentiell kompositör. Kör hårt!