Nästintill oändligt. Inga måsten. Oräkneliga dyk i det lagom varma badvattnet. Och sol nästan varje dag.
Det var sommarlovskänslan när jag var liten. En känsla som kom tillbaka under årets sommarsemester. Men som förstås tog slut en dag.
Vardagen kom tillbaka. Och de trygga rutinerna som ger livet lite fason. En tillvaro som jag trivs med. Men visst tar jag fram sommarminnen och drömmer mig bort, tänker på äventyren i joggingskorna tidiga morgnar i ett soligt Italien.
En morgon, då jag tog en ny väg, som jag inte visste vart den skulle föra mig, sprang jag på holländska Nadine. Hon blev en påminnelse om att vardagen inte behöver rulla på. Om man inte vill. Och om man vågar.
Hon sålde det hon hade i Nederländerna och köpte ett enkelt hus i Italien. Med hunden som sällskap.
Alla hennes vardagsmåsten verkade långt borta och jobbförpliktelser likaså. "Jag behöver egentligen inte så mycket", sa hon och kisade under stråhatten i den aldrig sinande solen. "Jag är vegetarian och nästan självförsörjande från min trädgård", sa hon och pekade mot baksidan av det enkla huset på sluttningarna. Under 1800-talets slut var det en plats som lockade målaren Claude Monet att fånga det han såg med sina penslar. Målningar som får människor att drömma sig bort. Drömma sig hit.
Nadine verkade rik, men inte på pengar. Utan på saknade måsten. Och en nästintill oändlig frihet i ett landskap med solvarma nektariner och ett turkosblått hav. Ett evigt sommarlov.