Hon har fått ett barnbarn nästan varje år de senaste åren. Nästan all hennes fritid går åt till att vara barnvakt – och barnen gillar att vara hos mormor.
– Det är väl för att jag leker med dem, säger hon.
Vaktar mer
Hon är lite mer rädd om sina barnbarn än vad hon var om sina egna barn.
– När man hade sina egna barn så var de ju bara där på något vis. Nu vaktar jag mycket mer. Man blir rätt trött av det, säger hon.
När hon var ung tänkte hon att hon skulle jobba som barnskötare, eftersom hon tyckte så mycket om barn. Men så blev det inte. I stället började hon jobba på Kullbergska sjukhuset vid 17 års ålder.
– Och sen blev det det, liksom. Jag tyckte det var bra där, jag trivs med att vara undersköterska.
Gick in i väggen
I många år jobbade hon på Ivak – intensivvårds- och akutavdelningen. Men för några år sedan sa det stopp.
– Jag gick in i den berömda väggen, säger hon.
Hon hade länge haft väldigt ont i kroppen, och förstod att något var fel, men inte vad. Till slut var det hennes chef som sa att hon måste gå till doktorn.
Det visade sig att det inte var något kroppsligt fel på henne. I stället var det det oregelbundna livet som skiftarbetare som hade tagit ut sin rätt. Nästan ett helt liv med sömn, mat, arbete och vila på olika tider hela tiden fick kroppen att säga ifrån. Och det tog nästan ett år att bli bra.
– Det går över om man får bra hjälp. Det kan ju vara en tröst för andra att höra. Annars har man ju hört att det kan det ta flera flera år, säger hon.
”Livet har återvänt”
Nu tycker hon att det är roligt att jobba igen. Hon har bytt avdelning, från intensivvårds- och akutavdelningen till operation. Det är regelbundna arbetstider, trevliga kollegor och hon trivs jättebra.
– Livet har återvänt.
En starkt bidragande orsak att hon mår så bra idag, tror hon är för att hon tränar så mycket. Hon har alltid sprungit och gör det fortfarande en gång i veckan.
Dessutom går hon en långpromenad varje dag. Men promenaderna tycker hon inte ger tillräckligt med motion.
Vill ha puls
– Det sägs att man inte ska springa när man blir äldre, men jag får inte upp pulsen på samma sätt av att gå. Eller så är det väl de där endorfinerna som inte kommer igång förrän jag får upp flåset.
Utomhus och i naturen hittar hon avkoppling och ro. Hennes man har en båt i Nyköping och varje sommar åker de ut och seglar. I år räknar de med en längre tur, kanske till Åland eller Gotland.
– Det finns inget finare än lagom vind, ingen motor som stör, utan bara vågskvalpet.
Hon har inga planer på att sluta jobba än så länge. Men det är inte så många år kvar till pensionen, och då räknar hon med att hinna med mer av sina fritidsaktiviteter. Hälsa på sina barnbarn som inte bor i Katrineholm, utan i Jönköping, oftare till exempel. Och bli bättre på golf.