Nu går vi igenom minnesbanken igen. Kan det vara ett ålderstecken månne? När jag gick i nian under högstadietiden var vi samlade i olika inriktningar. Min klass var gymnasieförberedande med franska som inriktning och bestod av 17 tjejer och fem pojkar.
Vi var faktiskt ganska sammansvetsade och hade roligt ihop. Ett minne från den tiden var när vi bestämde oss för att åka på skolresa till London. Vi lyckades få två modiga eller dumdristiga lärare att ställa upp. Det var vår klassföreståndare Agneta, tillika engelsklärare, och Inge som vi hade i matte.
Klassen arrangerade skoldanser på Nyhemsskolan trots att vi inte gick där för att få till en kassa. Resan gick med tåg till Calais, färja till Dover vad jag minns. Sista biten in till London gick också med tåg. Det var en resa fri från föräldrar, bara dessa två modiga lärare följde med. Londonveckan innehöll allt från vaxdockor till zoobesök. Även Hyde park och Speakers corner fick besök. Där höll pratkvarnen Nilsson tyst för en gångs skull. Alla skötte sig bra, det var egentligen bara två incidenter under resan. Den första var när några tjejer i gänget missade att titta på klockan en utekväll.
Den andra stod naturligtvis undertecknad för. Jag har alltid varit nyfiken. Vi hade tunnelbanekort för fritt åkande så en av dagarna drog jag ut på upptäcktsfärd, jag tänkte stanna på varje station och gå upp och se mig omkring för att sedan åka vidare. Men jag glömde att tala om vad jag gjorde. Detta renderade i att frigången upphörde och jag fick följa med Inge till Birmingham för att hämta en luta som var en släktklenod och besöka någon hobbyaffär. Jag misstyckte inte, detta var lite av en vinstlott. Tack för detta äventyr Inge, Agneta och alla gamla klasskamrater.