Flitens lampor lyser i Röda huset. Men här, en trappa upp i skolans kafé, är det för stunden folktomt. SFI-eleverna är i sina klassrum, där de borrar ner sig i svenska substantiv och verb medan förvalssommaren spirar utanför Viadidakts fönster.
Shukriye Giylai har det därför ganska lugnt. I ena stunden brukar hon hoppa in och bemanna kaféet när ordinarie personal är borta. I nästa stund får hon ta ett lektionspass för att ge eritreaner och syrianer svenska samhällskunskaper. Men framför allt hjälper hon till i språkundervisningen; tolkar, förklarar, pushar på eleverna.
– Många av dem har inte varit länge alls i Sverige. Men de kämpar på bra.
Shukriye har ett knippe nycklar för att hjälpa dem på traven. Hon har Språket. Svenska. Kurdiska, på flera dialekter. Arabiska. Persiska. Det gör hennes arbete ovärderligt.
Och hon har Viljan, förstärkt av hennes egen erfarenhet av vilka dörrar som kämpaglöd och språk tillsammans kan öppna. Om den inte tas ifrån dig. Om du inte blir tillsagd att du är en belastning.
– Man kan inte ta emot så många flyktingar som Sverige har gjort och sedan säga att de är en börda.
Snart är det val. Frågan om migration och integration kan bli avgörande. När opinionsföretaget Novus nyligen undersökte vilka politiska frågor som är viktigast bland väljarna, hamnade migrationsfrågan på plats tre. En "ödesfråga" för landets framtid, hävdar vissa politiker. Upphaussat, tycker andra.
– För mig är skolan viktig. Vården. Och miljön; jag tänker mycket på miljön, säger Shukriye om de frågor som är avgörande när hon ska rösta den 9 september.
Men visst engagerar också den svårknäckta integrationsnöten. De pratar mycket om den i hennes familj, men med olika utgångspunkter.
Shukriye Giylai och hennes make kom som främlingar till Sverige 1992. Deras två äldsta barn är födda utomlands men formade av Sverige. De tre yngsta barnen är födda här. Med så många olika perspektiv går åsikterna ibland isär.
Shukriye är för en generös linje och tycker det är självklart att Sverige ska hjälpa människor som flyr krig och misär. Samtidigt är hon pragmatisk: det måste finnas arbeten och bostäder i förhållande till mottagandet. Integrationen kräver sedan både morot och piska. Men kraven på de nyanlända måste vara realistiska och underbyggda, tycker hon.
– När vi kom till Sverige fanns inte samma möjligheter som i dag. Jag tycker att samhället gör mycket som är bra för de nyanlända. Det går inte att bara ställa hårda krav om man inte samtidigt skapar möjligheter att leva upp till dem.
Det var bristen på möjligheter att skapa sig en framtid som gjorde Shukriye till flykting. Det, och det blodiga kriget mellan Irak och Iran som bröt ut 1980.
Hon var 11 år när hon en dag kom från skolan och möttes av polis. Bagdad firade Nationens dag. Men nationen var inte längre Shukriyes och hennes familjs. De skulle kastas ut.
– Vi är kurder med iranskt ursprung på farfars sida. Vi kände oss som irakier, men i deras ögon var vi iranier. Därför skulle vi ut ur landet när det blev krig.
Folkmassorna som fördrevs in i fiendeland fick ett annat mottagande än flyktingströmmen till Sverige 2015. De fick tält att sova i. Punkt.
– Min familj var ganska välbärgad och det var tur. Pappa sa att vi inte skulle behöva leva i tält och lyckades köpa ett hus. Vi hade det bättre än de som kom med ingenting. Men vi fick inga id-handlingar och inte samma rättigheter som iranska medborgare.
Hon blev vuxen och höll en dröm vid liv: att få utbilda sig på universitet. Hon visste precis vad hon ville bli.
– Byggingenjör! Som barn lekte jag nästan aldrig med dockor som andra flickor. Jag var en pojkflicka, skrattar hon.
Men Iran sa nej. En kurd från Irak hade ingen rätt till högre studier. När hon tittade på de två små barn hon fått med maken Jabbar insåg hon att deras framtid var lika utsiktslös. Makarna beslutade sig för att fly landet.
– För mig var det kört. Men inte för barnen. Det var för deras skull.
Vid den långa flyktens slutmål Sverige vann de striden om uppehållstillstånd och bosatte sig i Katrineholm. Här är de nu djupt rotade. Jabbar driver en frisersalong. Äldste sonen har förverkligat mammas dröm och blivit byggingenjör. De yngre barnen studerar eller arbetar.
Shukriye är lycklig för sin och familjens skull. Men den första tiden i Sverige var svår. Hon ser flera likheter med situationen för många av eleverna hon möter på SFI.
– Vi var ensamma, utanför och kunde bara prata lite, lite engelska.
Så en dag gjorde hon ännu ett val. Det blev avgörande.
Barnen kom in och grät. De hade varit i bråk med andra barn och förstod inte varför. Shukriye beslutade sig för att ta reda på det. På gården mötte hon en man med utländskt utseende.
– Jag frågade: "Vilket språk talar du?" Arabiska! Jag bad att få tala med hans fru.
Frun var svenska men kunde lite arabiska. Så kunde kvinnorna reda ut barnens konflikt.
– Jag frågade henne: "Vill du bli min vän?". Det ville hon och vi började umgås. Det var tack vare Ann-Louise och två andra svenska grannar som vi umgicks mycket med som jag kunde lära mig språket.
Krockarna när främmande kulturer möts är oundvikliga. Men det är viktigt också i politiken, tycker Shukriye Giylai, att skifta fokus från småsaker till de frågor som är avgörande för att motverka segregation och utanförskap. Integration är inte assimilation. Alla måste vara beredda att respektera sina olikheter.
– Som invandrare kan man behålla sin kulturella identitet och sina traditioner men också ta del av det svenska. Det har jag lärt mina barn. Med tiden, har jag märkt, förlorar man delar av sin ursprungliga kultur. Men man vinner mycket annat.