Det har gått nästan tio år sedan jag var i Katrineholm sist. Det är en egendomlig känsla att vara tillbaka. Entusiasm blandat med vag nostalgi och förvirring. På något sätt en drömlik idyll för småstadstjejen som gömmer sig i en riktigt ordentlig stockholmare.
Det starkaste minnet jag har är från när jag bara var nio år gammal. Två veckor hos min moster – utan mina föräldrar – var vad som väntade. Min moster var, och är, min största förebild och bästa vän. Allra tydligast minns jag hur jag satt hopkurad i sängen bredvid henne när vi tittade på alla Disneyklassiker vi kunde komma på. Vi såg allt från Nalle Puh till Peter Pan och Askungen.
Då var det sommar, nu är det snart jul. Då var jag ett barn som hämtades uppe i Stockholm och troligtvis sov under resan ner. Nu är jag vuxen och körde hela vägen själv. En del har förändrats, men mycket är också detsamma. Staden är sig lik. De snirkliga vägarna ut till Lerbo är lika krokiga nu som de var då. De små och söta, röda eller gula, stugorna är kvar. Och pirret i magen, som kommer med alla nya intryck, är lika påtagligt än i dag.