Under min uppväxt på 1960-talet fanns fem gårdar inom en radie av några kilometer, alla med en avkastning som födde minst en familj. Av dessa fem arrendegårdar under Eriksbergs fideikommiss finns numera ingen kvar med egen arrendator. Myrkärr, som var den största av gårdarna, brukas numera av markägaren, medan Wallbokvarn, där jag är uppväxt, och de övriga förvandlats till skog eller fågelsjöar.
Några hektar av den mark mina förfäder brukat i flera generationer var från början en långsmal sjö, som sänktes och hölls torr genom ett brett och djupt dräneringsdike tvärs över. Den odlingsbara marken man fått i utbyte mot slitet med torrläggningen var bördig, men kolsvart och själva platsen var favorittillhåll för bromsar och bålgetingar ovan jord och tusentals sorkar under. De senare gjorde att marken var underminerad av deras gångar och vansklig att gå på. Numera är området med namnet Enbågen åter sjö eller våtmark och fungerar som häckningsplats för otaliga fågelarter och som utplaceringsplats av änder för jaktändamål.
När jag var tonåring i slutet av 60- och början av 70-talet var man på Eriksberg specialiserad på fasaner för sina jakter. De uppfödda fasanerna släpptes ut i de snåriga och sanka markerna alldeles i närheten av slottet. För att de vackra hönsfåglarna skulle bli möjliga att skjuta, var man tvungen att först få dem att lämna snåren där de annars var väl kamouflerade. Det var där vi ungdomar kom in i bilden. Under två dagar varje hösttermin fick klasserna fem och sex i Forssjö skola ledigt för att fungera som ”drevkarlar” vid de smått högtidliga jakterna. Väl på plats ställdes vi upp på rad, med cirka tio meters mellanrum och försågs med små plankbitar, en i varje hand. När godsets anställde jägare så tutade i ett trumpetliknande föremål, skulle vi genom att slå plankbitarna mot varandra föra så mycket oljud vi kunde, alltmedan vi gick mot raden av jägare som stod uppradade i andra änden av området som skulle ”avjagas”. Meningen var att fasanerna som satt gömda i snåren då skulle bli skrämda och flyga upp så jägarna skulle få korn på dem.
En ofta sedd gäst på dessa jakter var dåvarande kronprinsen, senare kung Carl XVI Gustaf. Han var påfallande ofta den som lyckades fälla flest fasaner under en jaktdag. Om detta vittnade om hans skicklighet som jägare eller om att han tilldelades de bästa platserna ska vi låta vara osagt. Kanske var det en kombination.
Ungefär samma procedur utspelade sig då det var dags för rådjursjakt, med den skillnaden att dreven och avstånden mellan ”drevkarlarna” var längre. Under rådjursjakterna tog man inte skolans tjänster i anspråk utan då var det bara vi ungar som bodde närmast godset som fick den stora äran att tjäna tio kronor för en dags hårt arbete. Daglönen höjdes under min aktiva tid till att utgöra femton kronor för rådjursjakt och tio för fasanjakt.
Mina föräldrar, framför allt far, tänkte företagsekonomiskt i alla situationer. Inte minst då det gällde att sätta avkommor till världen. Jag har tre äldre syskon som är födda 1939, 1946 och 1950. Själv är jag yngst och född 1956. Åldersfördelningen mellan oss innebar att det under nästan hela mina föräldrars tid som lantbrukare fanns en minderårig men arbetsför son eller dotter i huset.
Dagen före sin 80-årsdag erkände far efter att vi delat några flaskor av det hemgjorda vinet att så varit tanken. Vi var investeringar i ett företag. Inga blindavfyrninar där inte. Detta kan låta konstigt för människor i ett modernt samhälle, men faktum är att under sekler har unga män som tänkt sig ett liv som lantbrukare inte haft kärleken som ledstjärna när det gällt val av hustru.
Snarare fick han se till att den utvalda var välväxt och arbetsvillig, för om någon fick slita hårt på vår gård var det min mor. Kalvarnas, grisarnas och hönsens mathållning var hennes uppgift, liksom allt hushållsarbete i all oändlighet. Hennes arbetsdagar utsträckte sig ända in på 70-talet ofta till uppemot 15 timmar. Dessutom var hon inte den stora starka matrona som arbetsuppgifterna krävde, utan liten och späd. Den alltför slitsamma tillvaron resulterade i att när hon gick bort 1986 var kroppen söndervärkt och lederna deformerade.
Jag växte upp under den tid då jordbruket mekaniserades. Vår sista häst såldes 1966 till en ung entusiast som skulle köra i skogen. Det var en grå ardennermärr som hette Vibella och var lika snäll som hon var stor. Ibland när jag var sådär en sex, sju år och kände mig nedstämd brukade jag gå ut i stallet och rigga en stege mot Vibellas. sida, klättra upp och lägga min kind mot hennes mjuka manke. Sittande på hennes breda rygg med mina korta ben ut åt sidorna nästan i spagat, kände jag lugnet och livsandarna sakta återvända.
Men tre veckor efter min tionde födelsedag var det alltså slut med den tröstekällan. Då körde en stor djurtransportbil upp på ladugårdsbacken och Vibella leddes in för färd till sin nya husbonde. Jag sörjde henne men förstod ändå så liten jag var att den unge skogsbonden var en god människa, som skulle vara snäll mot henne. Det hade jag sett i hans ögon, de sände signaler om ett gott hjärta och ett gott hjärta är tecken på att bäraren är djurvän. Det var min övertygelse då och är det än i denna dag.
Det var inte alltid lätt att vara djurvän på en gård där slakt vår och höst var ett obligatorium. Slaktaren, som fanns vid Eriksberg hette Börje och gick på en blandning av kokkaffe och renat. Det senare skulle kunden/bonden ha med sig. Min far ansåg att en 37:a var lagom bränsle för en tvågrisarsslakt och en halvliter om slakten innebar att även en kalv skulle förvandlas till människoföda.
Nåväl, våren 1975 skulle lantbrukartraditionen i vår familj gå ur tiden. Mina slitna föräldrar skulle med ålderns rätt äntligen få den semester de aldrig tidigare haft. De rustade till auktion. En traditionell bondauktion med kaffeservering, karamellkokare, strömmingsförsäljare och korvförsäljning arrangerad av Centerns kvinnoförbund,
Det som skulle säljas var de vanliga inventarierna på ett lantbruk: bland annat traktorer, harvar, plogar, vagnar, mjölkmaskiner, spadar, grepar och dyngkärran. Säljas skulle naturligtvis också de ytterst välskötta djuren i ladugården. Det var för övrigt inte bara djuren som var glänsande. Sista året innan auktionen ägnades varje ledig stund åt att se till att redskapen var skinande blanka, dels för att priset kanske skulle bli högre men också för att ”man skulle slippa skämmas”. Det var dock ingen risk. I åratal efteråt talade man om och förundrades över hur redskap som varit i användning 20-30 år kunde se ut nästan exakt som då de kom från fabriken.
Den stora dagen var satt till lördagen den 5 april 1975. Veckodagen var viktig eftersom vi inte bara skulle sälja traditionell lantbruksrekvisita, utan även en hel del så kallat inre lösöre. Detta bestod av allt man hade samlat på sig under alla år gården varit under vår släkts vingar. Det var kopparkärl, spinnrockar, vävstolar, knäpphärvlar, bobiner, vågar, serviser och hundratals andra ting Somliga var bara resultat av fars fantasi i snickarboden och hade aldrig haft något praktiskt användningsområde.
Vädret på auktionsdagen var bästa tänkbara. Strålande sol och några minusgrader, vilket var förutsättningen för att den åker som skulle tjäna som parkeringsplats inte skulle förvandlas till lervälling. Och nog behövdes plats. Aldrig tidigare hade jag sett så mycket folk på någon av de auktioner jag varit på. Ladugårdsbacken och trädgården fullkomligt kryllade av folk.
Det tog inte lång tid att förstå att majoriteten inte var intresserade av djur eller lantbruksredskap, även om även dessa betalades över förväntan. Nej, det var ”skräpet” i boden man kommit, ibland flera tiotals mil, för att beskåda och kanske bli lycklig ägare till. Försäljningen av detta inre lösöre var förlagd sist, varför alla de som kommit för detta var tvungna att genomlida även hur kossor och plogar fick nya ägare.
När det äntligen var dags började man med det som man trodde var de värdefullaste föremålen. Koppar av alla slag betalades bra på den tiden och bunkar, baljor och kaffepannor hade en strykande åtgång med flera hugade spekulanter vid varje utrop. Men även mer spektakulära ting fann sina köpare. Jag minns speciellt en gammal våg som jag dagarna innan hittade i skrothögen bakom traktorgaraget. Inte ens efter att den blivit avskrubbad med bensin, var den i sådant skick att jag personligen hade velat ha den ens i garaget. De mässingsvikter som skulle höra till var naturligtvis försvunna. I stället hittade jag en hel burk tomma fem centiliters souvenirflaskor, som härstammade från någon utlandsresa. Med lite påmålad guldbrons och en stor dos fantasi kunde dessa på långt håll tas för originalvikterna. Naturligtvis hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro att någon skulle vara villig att betala vare sig för vågen eller för de falska vikterna. Men auktionsutroparen som varit med förr kände av stämningen och sålde först vågen sedan ”vikterna” en och en. Priset för vågen blev 500 och ”vikterna” mellan 50 och 150 kr styck. Än i dag skäms jag då jag tänker på hur jag slog mynt av mina medmänniskors enfald, förvisso utan uppsåt, men ändå.
Detta att utrymma gården efter min fars frånfälle, var inte det lättaste. Fem hela helger jobbade alla som kunde slita sig med att få tomt i de båda husen, boden och den halva av ladugården som inte var uthyrd för andra ändamål.
Under mer än ett sekel hade inget kastats i onödan. Där fanns allt, mest skräp. Tomburkar, tusentals gamla tidningar, hundratals bildäck och inte minst ett stort antal sopsäckar i papper.
Under en rad av år hade min far betalt för en sophämtning som han vägrade utnyttja. Varje gång sopbilen varit där hade han dock gått till soptunnan och hämtat tomsäcken som åkaren lämnat. Jag fick aldrig någon förklaring till handlandet, men troligen rörde det sig om någon slags tyst protest mot vad han ansåg vara förmynderi. Han hade inte bett om att få någon kommunal soptunna. Man kunde tvinga honom att betala, men aldrig att utnyttja något han inte ansåg sig behöva.
De sopor han trots allt inte sparade användes till att fylla igen två ensilagegropar. När de var fulla, skottade han över jord och sådde sedan igen med klöverfrö, så det kom att smälta samman med den intilliggande ängen. Jag kan bara gratulera de arkeologer som i framtiden kommer att hitta dessa gömmor. Jag och mina syskon försökte med jämna mellanrum förklara det olämpliga i att fylla naturens håligheter med tomma konservburkar. Far höll då med och fortsatte sedan som tidigare. En gammal mans sätt att visa sitt förakt för samhällets potentater.
Allt var dock inte skräp och det gällde verkligen att stoppa känslorna i en gammal säck vid röjningen. Skulle man då stått och snurrat på varje liten pryl hade vi med största sannolikhet inte varit klara än i denna dag.
Den 5 februari 1994 var allt klart och vi avslutade med att ”städa oss ut” ur boningshuset. En epok var slut. Veckan efter vimlade det av hantverkare som ställde i ordning huset till ett mera beboeligt skick än det ”en gammal gubbe” som min far fick hålla till godo med.
Roland Blomkvist