Han är röd och plufsig i ansiktet och på hans huvud vajar några ledsna hårtestar i den svaga vinden. Där han går på motsatta trottoaren ser han ut som livet har farit rätt hårt fram med honom. Han ser kort och gott inte frisk ut.
Det är när vi passerar varandra som jag inser att han är Svante Svantesson (som förstås heter något helt annat), gammal skolkamrat. Ett år yngre än jag är. I det ögonblicket slås jag också av att jag inte har upptäckt hur jag åldras, ty som utflyttad kan jag inte spegla mig i mina jämnåriga barndomskamrater. De är 47 men jag är 20. Är det konstigt att det tar emot att gå på klassträffar när vi inte ens tillhör samma generation?
Men jag tänker också på hur vi alla började på samma lena, släta, oförstörda vis för att så småningom gå skilda vägar på alla sätt. Om vi får leva länge har vi ändå passerat mer än hälften och för några kom allt liksom i kläm. Kanske var det alkohol eller annan sjukdom, sorg eller bara otur; några har schvung i stegen genom livet, andra är ärrade inifrån och ut. För 40 år sedan fanns det inte i oss. Nu, i den obarmhärtiga vårsolen, blir det så tydligt som det kan bli.