I en liten vindslägenhet på Öster bor Clas-Göran Vinsa. Besökare möts av massor av solglasögon och nästan lika många skor.
‒Jag har 300 par solglasögon, säger han och visar sina favoriter: ett par svarta med strass.
Clas-Göran Vinsa är född i Katrineholm och är utbildad skräddare. Han berättar att han sytt brud- och balklänningar i hela sitt liv och dessutom kostymer, bland annat på Animax på Drottninggatan där han var anställd under flera år. I gymnasiet gick han textil- och beklädnadslinjen på Duveholmsgymnasiet.
‒Jag var enda killen, naturligtvis.
Enda killen var han också när han började dansa på Dud i tidiga tonåren. Dansintresset har han fortfarande kvar, men han har numera svårt att dansa. Balansen och koordinationen är sämre, sedan han för fyra år sedan blev hiv-smittad. Dessutom haltar han på ena foten och är sjukpensionär.
Någon garderob har Clas-Göran Vinsa aldrig behövt komma ut ur.
‒Jag gick aldrig in i garderoben. Jag har alltid varit gay. Alla vet om det, säger han.
På 1980-talet var det inte lätt att vara gay i Katrineholm.
‒Jag fick mycket glåpord och hot. Jag blev aldrig misshandlad, tack och lov, men jag var ensam bög i den här lilla stan. Det fanns flera, men ingen levde så öppet som jag. Jag kallades "bögen" och folk ropade "bögpest" efter mig. Det var jobbigt, men jag kommer inte ihåg så mycket, jag har förträngt det värsta, säger han och fortsätter:
‒Många som var dumma mot mig har faktiskt kommit och sagt förlåt senare.
Familjen fanns som stöd hela tiden, särskilt Clas-Görans Vinsas mamma, som inte lever längre, samt hans fem äldre syskon. Han har alltid haft många vänner, berättar han, mest tjejer.
‒Jag har alltid varit en tjejtjusare, säger han och skrattar.
Killarna följde med på köpet, eftersom tjejerna var där Clas-Göran Vinsa var, säger han. Nu är han med i en hbtq-grupp i Katrineholm, med 91 medlemmar av alla kön.
I slutet av 1990-talet började attityden mot homosexuella förändras, tycker han. Ännu en stor förändring mot mer tolerans kom med Jonas Gardells bok- och tv-serie "Torka aldrig tårar utan handskar" 2012. Idag ropar ingen glåpord och Katrineholm får snart sin första pride-festival.
‒Det ska bli så jäkla roligt. Det fanns inte på världskartan för tjugo-trettio år sedan, pride i Katrineholm.
Men rädd har Clas-Göran Vinsa aldrig varit, inte ens när en person dödades i ett hatbrott i stan 2002.
‒Nej, jag har aldrig varit rädd. Inte ens då. Jag känner så många och känner mig trygg.
Han tror att samhället kommer att gå mot ännu större tolerans, men vissa fördomar lever kvar:
‒Killar tror fortfarande att jag vill ha sex för att jag är bög, de blir sura när jag inte är intresserad. Men jag stöter inte på vem som helst, säger han.