Efter två veckors idoga förberedelser var det så äntligen dags.
De åtta stationerna utmed den snitslade skogsstigen var inspekterade och testade, skjutledarna och funktionärerna redo. Ärtsoppan kokade, hamburgarna fräste och pass klockan 08 brakade det loss.
– Det här är årets grej för oss, helt klart. Vi har cirka 120 funktionärer igång, både medlemmar och andra, och i dag är kanske den enda gången på hela året som många av dem träffas samtidigt. Detta är vår stora träff, säger Anders Larsson, ordförande i Vingåkers jaktskytteklubb, VJSK, med 420 medlemmar.
När klubben arrangerar denna återkommande deltävling är det dock avsevärt fler än de egna skyttarna som ställer upp.
Sportskyttarna och jägarna som trampar stigen runt kommer till skyttebanan i Vik från hela Mellansverige.
– De flesta kommer för träningens skull. Men några åker runt mellan jaktstigarna för att tävla. Många av dem som brukar skjuta fullt är här i dag.
Till den skaran hör Pelle Persson från Örebro – inte.
– Det går åt helvete, säger han trumpet och förklarar att han är ovan vid geväret.
Han skjuter tillsammans med pappa Claes, som tar sig runt stigens två kilometer med gipsad vänsterfot. Anette Persson är med för att bära makens bössa – och peppar sonen:
– Vi tar det här som en träningsrunda. Efteråt drar vi vidare till jaktstigen i Sparreholm. Där går det bättre.
Skogens djur – med undantag för en desorienterad (?) orienterare som orsakar skrämselhicka hos funktionärerna på en av stationerna – har lagt benen på ryggen. Här finns nu älg och rådjur, fågel och hare, mink och ekorre endast av plåt.
Två skott har skyttarna på sig. Sedan räknas poäng efter hur många hagel som träffat målet. Systrarna Lisa och Sofia Eriksson, Örebro respektive Kumla, tar sina resultat med ro.
– Vi är med bara för att det är kul. Cupfinalen får vi skjuta i ändå, för att vi är damer, säger de.
– Vissa har det bra, suckar brodern Anton Hulén och knallar vidare med siktet inställt på nästa station.