Med några år kvar på arbetsmarknaden kan det vara vettigt att stoppa upp nån gång från livets karusellfärd i allt snabbare takt.
Att faktiskt bara ställa sig och vara en del av alltet. En liten kugge som är med och driver fram vårt samhälle, ger våra barn en bra grund för framtiden och i min ålder kanske dags att börja tänka på att barnbarn kanske kommer så småningom, om än att grabben bara är 20 år och lillstintan som numera är stor fyller 17 år senare i år.
Att åldras, om man nu får vara hyfsat frisk, är inget som jag egentligen grunnar över något speciellt. Satt, till trots vad jag just skrev, och funderade på det här med att åldras och vad som anses vara normalt för en människa som snabbt närmar sig 60-årsdagen.
Å andra sidan har jag inte brytt mig speciellt mycket om vad andra anser vara normalt och vuxet och rätt att göra och rätt att se ut när man blir till åren.
Finns ett bra uttryck som används flitigt i Göteborg:
"Jag bryr mig inte".
Och det kan kanske vara själva den röda tråden för att låta livet vara som det alltid varit. Inte tusan vaknar jag upp en morgon med gråa gabardinbyxor, nylonskjorta och ett par biodynamiska skor på fötterna.
Glöm. Kommer alltid att se ut som jag alltid gjort. Sneakers, boots, jeans, gärna mycket slitna och t-shirt, gärna med något punkbudskap eller som nu min senaste sändning från nätet, olika Marveltröjor. Hulken, Captain America, Avengers.
Det viktigast för mig är ändå, har jag kommit på, att ha mål uppsatta. Att slår sitt eget pers, att kämpa på för att hålla kropp och själ i så hyfsad trim som det bara går.
Så att ha ett bra gym att gå på och aldrig sluta att lyfta tyngre och tyngre tills ens gräns är nådd. Det är livets krydda för mig numera, och det håller mig i gång och jag funderar egentligen sällan på min ålder-
Jag funderar mer på hur jag ska kunna ta 130 kilo i marklyft, att ha mål för hur snabbt jag ska powerwalka en mil, hur jag ska bygga upp kroppen på ett sätt som inte skadar. För det gäller, trots allt, att vara vaken på att kroppen inte är 21 år längre. Att ta smärtsignaler mer på allvar nu än vad jag gjorde förr. En liten visdom i alla fall som växt fram med åren.
Att ha möjlighet att gymma 5-6 gånger i veckan inte är alla förunnat. Jag är, det vet jag, lyckligt lottad ur det perspektivet.
Men det gäller att inte tappa sugen, och efter att ändå hållit på i ett antal år så är gym något som hänger med, Och ser fram mot att bli pensionär så småningom. För då har jag alla tid i världen att vara på gymmet.
Just saying.