Förra vÄren tog livet en dramatisk vÀndning för Inga-Lill och Arne (som egentligen heter nÄgot annat). Inga-Lill drabbades av magsjuka och snart nog insjuknade maken som Àr i 70-ÄrsÄldern.
âHan fick inte behĂ„lla nĂ„got och hade sĂ„ ont i sin högra fot sĂ„ söndagen den 30 april ringde vi efter ambulans. Jag var sjĂ€lv sjuk och totalt slut och klarade inte att följa med, men informerade ambulanspersonalen om hans smĂ€rtor i foten.
Efter akutvÄrd flyttades Arne till medicinavdelningen och pÄ tisdagen ringde en sköterska till Inga-Lill om vÄrdplanering.
âDet kĂ€ndes konstigt för det ska inte behövas efter magsjuka. Han skrevs ut pĂ„ torsdagen och dĂ„ hade han sĂ„ ont att han knappt kunde gĂ„. Han hade fĂ„tt med sig en rullator sĂ„ de mĂ„ste ha sett att han hade svĂ„rt att gĂ„.
Maken var som förlamad i benet och tog sig knappt upp för trappan hemma. PÄ fredagen larmade de Äterigen SOS och nÀr ambulansen kom hade han ingen puls i foten. Under natten opererades han pÄ MÀlarsjukhuset. Cirkulationen kom delvis i gÄng, men en vecka senare amputerades hans högra ben ovanför knÀet.
DĂ€refter skickades han till Kullbergska för eftervĂ„rd pĂ„ kirurgavdelningen. Inga-Lill berĂ€ttar att man sen ville skicka hem maken direkt och hĂ€nvisade till att det inte fanns plats pĂ„ korttidsboende. Makarna bodde dĂ„ i lĂ€genhet pĂ„ Ăster, tvĂ„ trappor upp i ett hus utan hiss.
âDe erbjöd sig att skicka med en toastol, men dĂ„ blev jag förbannad. Det fĂ„r inte gĂ„ till sĂ„ hĂ€r!
Parets sonhustru kontaktade Radio Sörmland och efter reporterns samtal ringde bistÄndshandlÀggaren tillbaka. Plötsligt fanns det plats för Arne.
âVi har fĂ„tt strida för allt och jag tycker att det Ă€r bra att det kommer fram, det Ă€r helt sjukt hur allt varit. Det hade inte ens behövt bli sĂ„ hĂ€r. Arne hade en planerad operation för ljumskbrĂ„ck och hade de lĂ€st journalen hade de sett det pĂ„ sjukhuset, sĂ€ger Arnes hustru.
Redan innan amputationen hade Arne assistent dÄ han lever i sviterna av en massiv hjÀrnblödning, men som rullstolsburen fanns ingen möjlighet att bo kvar i lÀgenheten. Inga-Lill bad om hjÀlp att hitta en anpassad lÀgenhet, men boendesamordnaren föreslog att Arne skulle flytta till ett sÀrskilt boende.
âVi vill absolut inte flytta isĂ€r och fick i stĂ€llet stĂ€lla oss i kö för en servicelĂ€genhet.
NÀr Arne skulle skrivas ut frÄn korttidsboendet i början av december var boendefrÄgan Ànnu inte löst.
âDe ville skicka honom till Ă„lderdomshem i Valla, men dĂ„ tog vi hem honom.
I mitten av december lyckades kommunen hitta en lösning, en trea i centrum i ett hus med hiss. Men att Arne skulle kunna fÄ vara pÄ korttidsboendet en vecka under flytten sade bostadssamordnaren blankt nej till.
âDet hade varit skönt för honom att slippa allt stök, men han fick tvĂ„ nĂ€tter med orden "andra klarar det".
Efter ett knappt Är har makarna börjat landa i situationen. Om dagarna har Arne som tidigare sÀllskap av assistent och var sjÀtte vecka fÄr han checka in pÄ korttidsboende.
âDet Ă€r bra för honom att komma ut och fĂ„ sĂ€llskap nĂ€r jag Ă€r pĂ„ jobbet. Han sĂ€ger inte sĂ„ mycket om det som hĂ€nde, men det har verkligen begrĂ€nsat vĂ„ra liv, sĂ€ger Inga-Lill.
Hon berÀttar att det Ànnu inte gjorts nÄgon vÄrdplanering och han fÄr heller inte gÄ pÄ dagrehabilitering med hÀnvisning till att han inte Àr motiverad.
âHan behöver trĂ€na överkroppen för att orka lyfta sig ur rullstolen och det borde ju vara personalens uppgift att motivera honom. Han har inte ens fĂ„tt en anpassad benprotes, den han fĂ„tt Ă€r för stor och klĂ€mmer.
Den 26 januari klandrades Kullbergska sjukhuset av Ivo, (Inspektionen för vÄrd och omsorg), för att man brustit i sakkunnig och omsorgsfull sjukvÄrd. Beskedet kÀnns bra för makarna, men vÀgen till ett mer sjÀlvstÀndigt liv för Arne kÀnns fjÀrran.
âJag hade inte kunnat tĂ€nka mig att man skulle stĂ„ utan hjĂ€lp nĂ€r nĂ„got sĂ„dant hĂ€r hĂ€nder. Man fĂ„r ligga pĂ„ och stĂ„nga sig blodig. Tack och lov har vi backning av vĂ„ra barn och vĂ„r sonhustru.