Arbold är en legend. Ökänd för att ha dödat och ätit upp flera människor. Kannibalen Arbold kanske finns, på riktigt, i det där huset i staden där Sandor bor.
Sandor är en ung man som har slagit vad med sina kompisar om att han vågar besöka kannibalen. Han går till huset, det är mörkt. Han uppbådar allt sitt mod och lyser sig vägen med en ficklampa. I en källare bland lite gammalt bråte finner han något dolt under ett svart skynke. Under skynket sitter Arbold, svårt sargad efter att ha tuggat i sig sina båda ben och vänsterarmen. Kannibalen finns alltså på riktigt, och även om han om han blöder, saknar flera kroppsdelar och dragit sig undan för att dö är han långt ifrån ofarlig. Men kanske är han inte heller det monster som Sandor först tror. Arbold kanske är en människa, precis som Sandor själv. Kanske är det inget fel att äta människokött? Det kanske är lika illa att äta helt vanliga bananer? Arbold och Sandor hinner skapa en relation under de dryga 45 minuter publiken fick möta dem i helgen.
Porträtt av en kannibal är frukten av flera människors arbete, hämtade ur flera olika teatersammanhang i Katrineholms teaterliv. Lite korsbefruktning skulle man kunna säga.
Upprinnelsen var att kompisarna Jens Wistbacka och Göran Hellkvist, som i flera år spelat sommarteater tillsammans i Katrineholms Arbetarteaters uppsättningar på Djulö, ville göra något tillsammans.
Eftersom Jens Wistbacka har en syster som är manusförfattare, Jenny Wistbacka, bad han henne skriva något. Pia Widlund, som tidigare regisserat Jens Wistbacka och Göran Hellkvist i flera folklustspel var villig Annicka Halvarsson, Dud och Teater Orka anlitades som producent.
Alla tycks ha gett sig in i Kannibalprojektet av hjärtans lust. Blodet dryper, i både manus och scenografi, och Jens Wistbacka är tidvis majestätisk som självrättfärdig och manipulativ kannibal, där han sitter på sin tronliknande låda i all sin ömklighet. Göran Hellkvists roll är mindre tacksam, men han är bra på att spela "normal". Hur som helst så var denna hårt skruvade föreställning full av svart komik.
Den roligaste saken med föreställning av Porträtt av en kannibal är kanske ändå att ett gäng vuxna människor har lagt ner så mycket energi på att skapa något som, förutom ett framförande senare i vår på en teaterfestival, kanske inte finns kvar annat än som ett manus i en låda och ett minne hos de medverkande och publiken som såg det.
Det finns en stark drivkraft i glädjen att hålla på med teater som för människor samman. Oavsett om resultatet blir succé eller fiasko eller är proffs eller amatörer har de medverkande fått uppleva känslan av att summan av deras insatser blir något större.