Profeten Elias har levererat sin förutsägelse: Israel ska hemsökas av en långvarig torka, ett straff för att befolkningen har avfallit från Gud. Och mycket riktigt, svälten breder ut sig och folk förtvivlar och vänder sig från Gud till guden Baal. Elias får skulden för svältkatastrofen.
Elias, som håller fast vid Gud, föreslår en tävling. Två tjurar ska slaktas, en är Baalsprofeternas, en ska vara Elias. Sedan ska de båda lägren be till sin gud om eld för att steka köttet.
Folket ropar till Baal om eld men förgäves, Elias blir dock bönhörd. Så småningom kommer också regnet, men också en storm och en jordbävning.
Det är alltså en oerhört dramatisk berättelse som tar gestalt i den mastodontföreställning med symfoniorkester, kör och fyra solister som Katrineholms symfoniorkester med gäster levererade i lördags. Händelser som åtminstone jag som journalist lätt kan relatera till. Jag tänker på naturkatastrofer som drabbar extra hårt i länder med odemokratiskt eller svagt politiskt styre, och på att katastrofdrabbade befolkningar i dag kanske främst ropar på världssamfundet eller hjälporganisationer snarare än sin gud, men att maktspel av den typ som Elias bedriver absolut förekommer i sådana sammanhang.
Kompositören Felix Mendelssohn har försökt att gestalta detta i sitt oratorium. Profeten Elias roll görs av Bengt Nordfors, som drar ett tungt lass i föreställningen, övriga roller, det är överhovmästare, kungar, drottningar och änglar görs av övriga solister. Folkets böner och rop sjungs av kören.
Så egentligen borde jag alltså beröras djupt av Elias oratorium, men kan inte låta bli att tänka på anledningen till att Katrineholms symfoniorkester valt att spela just detta oratorium. Ett notfynd på en vind må vara roligt, men det möjligen finns ett skäl till att noterna legat oanvända i nästan ett halvsekel. Oratoriet är kanske inte det lite förbisedda mästerverk på vilket det är värt att lägga all den möda och resurser som Katrineholms symfoniorkester gjorde i lördags. Samtidigt ska orkestern ha en eloge för att man går lite vid sidan av standardrepertoaren.
Föreställningen börjar lite trevande. Den stora Tallåsaulan är inte fullsatt, och det stora avståndet till publiken som bänkat sig längst bak kanske bidrar till känslan av det, trots att det är mycket trångt på scenen, finns ett avstånd mellan de medverkande. Det blir också luckor i framställningen när solisterna ska avlösa varandra, och jag tänker att föreställningar av det här slaget skulle vinna på att ha en regissör.
Efter pausen händer dock något. Värmen sprider sig, och särskilt Bengt Nordfors, som i början av oratoriet mest såg ut som en departementssekreterare, lyser upp inifrån och förmedlar Elias framgångar med grillpartyt till publiken. Körens insats vill jag också lyfta fram. Katrineholms kammarkör ser till att klagoropen, hyllningarna, elden och stormen blir precis så maffiga som man vill ha dem i ett oratorium.