Fedor Belugin, viola
Alexander Osminin, piano
Museet Julita
Kammarmusikfestivalerna står som duggregn runt om i Sommarsverige. Alla med sin egen särprägel och musikaliska inriktning. Varje kommun med självaktning bör ha en. Båstad, Sandviken, Linköping, Gotlands kammarmusikfestival i Visby och så vidare. Från Falsterbo till Haparanda.
Julitafestivalen är naturligtvis Katrineholms stolthet och erbjuder alltid musik med garanterat högklassiga förtecken. Söndagens premiärkonsert på den 16:e upplagan av festivalen var inget undantag.
Duon Fedor Belugin, viola och Alexander Osminin, piano framförde verk av Schumann och Brahms, men agerade framförallt som ambassadörer för rysk musik via verk av Glinka och Rachmaninov.
Den senares musik dominerade andra halvan av konserten och visade prov på duons samspelthet men även det där utöver-det-vanliga, som är så svårdefinierat.
Men för att ta det från början så inledde duon med musik av Mikhail Ivanovich Glinka (1804-1857). 1:a satsen i Sonat i d-moll där altfiolens första stråkdrag påminner om ett andetag. Glinkas musik är definitivt besläktad med rysk folkton och hans musik står som influens för andra noterbara ryska kompositörer, som Tjaikovski och Musorgskij.
De därefter följande verken av Schumann och Brahms lämnade i alla fall mig mindre berörd. Långa svävande toner i adagiodelen av Schumanns Opus 70 kändes odistinkt och Bramhs Sonat i ess-dur Op.128 exekverades välspelat men inte med den passion som träffade mitt känslocenter. Möjligtvis är det en mognadsfråga. De båda musikerna har framtiden för sig.
Det kan verka förmätet att framföra kritik mot något som det krävs månader av extrem dedikation och repetition för att kunna presentera. Men all upplevelse av musik är subjektiv och skall så vara.
Efter paus upplevde jag duon som en totalt annorlunda företeelse. Det fanns en ny lyster och styrka i samspelet. Osminins pianospel fick en annan spänst och Belugins viola glödde av frenesi i den rytmiska andra satsen av Sergej Rachmaninovs (1873-1943) Sonat i g-moll Op.19. Här träffade musikerna mitt i solarplexus med intensitet och total närvaro. Ett böljande flöde av känslor som än hotade att spränga tidsdimensionsvallarna, än landade mjukt i nyslaget hö för att återigen lyfta mot eteriska höjder. Ett lyriskt vemod som jag misstänker passar duons lynne. Belugin och Osminin med stor självkänsla och säkerhet. Helt enkelt lysande! Velikolepno!
Efter konserten fanns tillfälle till en stunds samspråk med musikerna. Alexander Osimin framförde sin oro över hur kulturarbetare lämnats i ett ingenmansland efter sovjetstatens fall. När strikt marknadsekonomi tog över prioriteras avans framför mjuka värden. Något att ta lärdom av. Lågkonjunkturer kan lätt användas som ursäkt för att skära i kulturbudgeten. Som en brandfackla brukar jag säga att biblioteken bör läggas ned. Ingen kan ju tjäna pengar på gratis utlåning!
Ett samhälles kvalitet anser jag består i dess tillgänglighet på och uppfattning av kultur. Här gör Carl Pontén ett stort och viktigt arbete som Julitafestivalens konstnärliga ledare och, inte minst, Gösta Palmfjord som organisatör och samordnare. Om inget annat kan Katrineholm vara stolt över sina kultursatsningar. Men intet skulle bli gjort utan våra eldsjälar.