För det mesta är jag så oerhört tacksam över att jag lever i en välbekant och trygg småstad som Katrineholm. De flesta människorna som jag tycker om och umgås med finns här. Här har jag och min familj råd att bo bra och möjlighet att utöva och pröva de fritidsaktiviteter vi vill. Det är nära till det mesta, både jobbet, naturen och storstäderna i Märlardalen. Den sörmländska naturen är underbart vacker och så gott som aldrig utsatt för extrema väderfenomen eller andra naturkatastrofer. Drar man större linjer är jag också lyckligt lottad för att Katrineholm ligger i demokratin Sverige med allt vad det innebär för min personliga frihet.
Det jag ovan beskrivit är förvisso alldeles sant, men det låter lite som om jag jag egentligen är copywriter, anlitad av Katrineholms kommun för att marknadsföra orten och innehållet i det förslag om en vision om Katrineholms framtid som presenterades i veckan, Läge för liv och lust i Katrineholm.
Jag gillar Katrineholm, men mitt liv här är inte fritt från komplikationer. Jag och min familj, precis som alla andra, upplever brister som har att göra med allt från utbudet av restauranger och klädbutiker till mer allvarliga saker som ungdomsarbetslöshet och segregation. Utan att försöka göra mig lustig över förslaget till ny vision för Katrineholm, måste jag ändå erkänna att jag skrattade lite ironiskt när jag läste om den i Katrineholms-Kuriren. Jag kan inte riktigt tro på att lust och passion kommer att vara de drivande krafterna i kommunen, varken om en vecka eller år 2025.
I alla fall inte om jag ska behöva uppleva mer av de olustigheter som levererats till mig i olika former under den gångna veckan. Det handlar om främlingsfientlighet, populism och rent hat. Dessvärre syftar jag inte enbart på en händelse utanför mitt kontorsfönster i torsdags, som fick mig att må riktigt illa, utan också på ett par till synes harmlösa uttalanden i Katrineholms-Kuriren av vårt socialdemokratiska kommunalråd, Göran Dahlström.
Om vi börjar med det som hände utanför mitt fönster på redaktionen på Köpmangatan i centrala Katrineholm. Det var på torsdagen, någon gång mitt på dagen som jag hörde en grupp skränande unga män ute på gatan. Först lät de som en grupp överförfriskade fotbolls- eller hockeyfans, men strax hörde jag vad de skanderade mellan handklappningarna. "Bögar–klapp-klapp-klapp-bögar–klapp-klapp-klapp-bögar–klapp-klapp-klapp!" Ljudet som nådde in genom mitt kontorsfönster, som ligger en trappa upp, formligen dröp av aggressivitet. Gruppsykosen och den destruktiva euforin liksom sipprade in genom springorna. Det var riktigt obehagligt, och jag blev vansinnigt arg. Min spontana tanke var att slita upp fönstret och skälla ut de unga männen därnere. Jag är ju trots allt mor till två söner och inte helt ovan vid verbala konfrontationer med unga killar. Men det tog en stund att få upp låset och när jag äntligen hade fått ur huvudet såg jag den sista killen försvinna runt hörnet mot Kungsgatan.
Varför tog jag så illa vid mig? Ja det var nog aggressiviten som omgav killhopen, den var så stark och skrämmande att jag faktiskt blev lite chockad.
Jag har senare fått höra att en nationalistisk sammanslutning höll någon sorts manifestation på Stortorget i Katrineholm samma dag. Kanske hör de båda händelserna ihop kanske gör de det inte. Hat mot homosexuella och rasism brukar dock gå hand i hand.
Främlingsfientliga åsikter och böghat existerar inte i ett vakuum. Även om de många av oss inte är rasister eller överhuvudtaget bryr oss om våra medmänniskors sexuella läggning, ligger vardagsrasismen under ytan och gror, och det garvas inte sällan åt bögskämt i fikarum och skolkorridorer och vid middagsbord.
I bland agerar också våra makthavare på ett sätt som underblåser intoleransen. Därför blev jag ledsen när jag fick läsa vad Katrineholms kommunalråd Göran Dahlström sa till min arbetskamrat Henrik Wising i en intervju tidigare i veckan. Dahlström tog upp den prognos som säger att upp till 300 barn från Somalia kan komma till Katrineholm den närmaste tiden för att återförenas med sina familjer som redan bor här. Han sa dels att "den storleksordningen är för stor för Katrineholm" och dessutom att han hellre lägger "pengarna på annat än somaliska barn".
Jag är rädd att hans uttalanden om de där barnen, som i intervju efter intervju med ledande s-politiker i Katrineholm utmålas som ett problem, legitimerar främlingsrädsla och fientlighet. Just de somaliska barnen som kanske kommer till Katrineholm diskuteras sedan ett par veckor på åtminstone ett nationalistiskt forum på nätet, med rubriken "Katrineholm invaderas av 300 somalier". Det är ett bevis på att uttalanden som Göran Dahlströms gärna plockas upp och används av mörka krafter. För det han gjorde var att ställa en grupp barn mot andra. Även om han i andra sammanhang deklarerat att man har satt undan pengar för att kunna ta emot barnen på ett bra sätt när och om de kommer.
För i mitt trygga Katrineholm som jag är tacksam över att bo i, trots ungdomsarbetslöshet och segregation, kö till dagis och besparingar i skolan, ska vi självklart välkomna fler barn.